Göteborgsposten – 26 augusti 1870, sida 1

den lyckligaste menniska under solen: jag hade i denna dag, och långt före den, varit — klockare i Jönköping. Såår, hemställde jag, med möda läggande band på min skrattlust, Åär verkligen han den lyckligaste? — Måätte väl dee, herre! Tänk er att få stå i kyrkan om Söndagarne och alla andra dagar vandra, frodig och välmående, gata upp och gata ned i Jönköping. Det duger det! suckade han vemodigt och satte sitt glas på bordet. Medan jag är i farten, kan jag ej neka mig nöjet att berätta ett par andra små roliga historier om mina härvarande landsmän, hvilka till följd af sin totala obekantskap med landets språk ofta efter ankomsten hit råka ganska illa ut. Den här ofvan omtalade skräddaren Wikberg, en liten flink och sällan rådlös man, var nog olycklig att, då han färdades på jernväg mellan New-York och La Crosse, se emigranttåget gå ifrån sig vid en station, der han hoppat ut för att se sig litet omkring. Och der stod han nu alldeles lemnad åt sig sjelt midt i ett främmande land, af hvars språk han icke begrep ett enda ord samt med endast 12 dollars i fickan. Huru länge han gick der och vankade tram och åter, blef han slutligen observerad och tilltalad at personer, som anade att icke allt stod rätt till för hooom. Han infördes i ett närbeläget hotell, der man, antagande att hunger förorsakade hans bedrofvade utseende, dukade tram en måltid åt honom; men af fruktan att man för denna skulle fordra mera än han ansåg sig ha råd att betala, lät han genom tecken tydligt förstå, att han på inga vilkor önskade antaga inbjudningen. Men ihågkommande hvad man sagt honom, att Amerika är ett land, der man kan erhålla arbete hvar oeh när som helst, försökte han att på alla möjliga sätt göra klart för de omkringstående, att han ville hugga ved. Han intog till den ändan alla positioner, som ifrågakomma vid ett dylikt arbete: han lyfte båda händerna, knutna, ötver hufvudet och lät dem med kraft falla ned igen, han lät sin ena band ligga stilla på en stol, under det han med den andra som omfattade en käpp, hvilken fick föreställa en såg, iakttog sådana rörelser, som förekomma då man sågar, allt under det han riktade ängsliga och bönfallande blickar till sina amerikanska vänner, hvilka länge, allt för länge i hans tycke, stodo uadrande hvad detta hade att betyda. Men slutligen uppgick ett ljus för dem. Vår skräddare fördes ut på gården till vedhögen, en yxa stacks honom i handen — och aldrig, så törsäkrade han sjelf, när han berättade händelsen för mig, har jag arbetat ifrigare än då. Amerikanarne syntes lika förtjusta som jag, och jag tyckte mig höra, att de sins emellan sade: Han är från Sverige, det synes. — Sedan han tortfarit med huggandet ungefär en timmes tid, kom man att hemta in honom; han blet ånyo bjuden på mat, hvaraf han dock blott förtärde ett par stycken bröd, hvarefter han ftramräckte sina 50 cents, dem han naturligtvis fick behålla. Ett annat tåg anlände nu; en biljett och en penningesedel ötverlemnades till honom, hvaretter ban infördes i en af kupgerna. Och så for han af igen, okända oden till mötes. Etter några timmars tärd anlände han till en station, der ur vagnarna, tillhörande ett annat tåg, hans gamla reskamraters välbekanta ansigten tittade fram ge nom fönsterna; och att vår vän icke var sen att åter förena sig med dem, är lätt begripligt. Många dylika, fullkomligt sanningsenliga berättelser har jag hört såsom bevis på amerikanarnes hjelpsamhet mot vilsekomna och rådvilla emigranter, hvilka ofta åtnjutit större deltagande at landets infödde än af sina egna landsmän. Man har sagt, att amerikanarne i allmänhet äro frånstötande mot i nöd råkade främlingar, men jag vågar bestämdt påstå av denna beskyllning är orättvis. Se här en annan lustig historia. En svensk farmare i trakten af Red Wing — jag har hört hans namn, men förgätit det —