Göteborgsposten – 25 augusti 1870, sida 1

lifvet, som det rytande lejonet rusar genom skogen. Jag tillhör ej dessa rusande verldens barn. Jag antar att de underrättelser jag möjligtvis kan meddela er torde bli en källa till pekuniera fördelar för den person som använder er. Jag började märka att min vän Goodge och presten i Dewsdale voro helt olika personer, och att jag mäste spela mina kort derefter. — Det skall bero på naturen af era upplysningar, svarade jag diplomatiskt; de torde bli af något värde för oss, eller de torde bli värdelösa. — Och i händelse de skulle bli af något värde? — I den händelsen skulle min principal bli glad att tå belöna den person, af hvilken han erhållit dem. Mr Goodge blef åter tankfull. — Det var den helige Wesloyds vana att taga råd af Skriften, sade han hastigt; om ni vill komma tillbaka i morgon, unge man, skall jag ha hunnit taga råd och torde kunna samtala med er. Jag var ej mycket trakterad af att bli kallad unge man, äfven af ett så skinande ljus som Jonah Goodge. Men som jag behöfde hans hjelp, underkastade jag mig hans patriarkaliska förtroligbet och önskade honom godmorgon efter att ha lofvat att komma igen följande dag. Jag återvände till mitt värdshus och skref till Sheldon, berättande mitt samtal med mr Goodge och frågande huruvida jag hade rätt att vedergälla honom för de upplysningar han kunde ha att meddela. D. 6 Oktober erhöll jag följande bref från Sheldon.