Göteborgsposten – 25 augusti 1870, sida 1

samlingarne här i landet. Jag får svälja min harm och hoppas på bättre tider. Men för att dock icke lemna en lucka öppen i min här föreliggande skildring, må jag tillåtas att anföra följande torra fakta. För ungefär 2 år sedan anlände en kringresande predikant, Clarqvist, till settlementet Stockholm och erbjöd sig först att stanna qvar och predika för intet; begärde likväl straxt derefter en årlig lön af 300 dollars, hvilken anhållan blef afslagen tillfölje deraf att en annan predikant, en f. d. snickare vid namn Håkanson, just då uppträdde och förklarade sig villig att tjena bröderna för intet. Clarqvist bildade då en ny församling 4 mil längre bort, men när denna visade sig allt för njugg mot honom, försvann han helt plötsligt, lemnande icke så få och obetydliga skulder efter sig. Hans församling sitter der nu och väntar på herdens återkomst. Han har nemligen skrifvit, att han inom kort vill se sina älskade vänner igen. Håkansson är qvar. Vid mitt första besök i settlementet — jag har varit der tyå gånger — blef jag af de skandinaviska nationalsångarne, som nyss gifvit en konsert i Lake City, anmodad att på deras vägnar hos hr Håkanson anhålla, det de måtte få sjunga i hans kyrka; stadd i detta ärende råkade jag hr pastoru i samma kyrka, der han just var sysselsatt att bereda ett dussin barn till deras törsta nattvardsgång, då jag inträdde och bad tå sitta ned till dess han slutat sitt göromål. Jag är nästan helt och hållet öfvertygad om, att hr H. är en hederlig och välvillig man, men, vore han så min egen bror, skulle jag ej kunna underlåta att säga, det ban aldrig borde befatta sig med religionsundervisning. Mig bemötte han ganska vänligt och gick lättare än jag, efter att hafva åbört hans bibelförklaring för barnen, vågat hoppas, in på det förslag jag hade att framlägga. Dock hade jag först att utstå en examen, hvilken jag med det goda målet för ögonen tåligt underkastade mig, ehuru Gud må veta att den icke hörde till de lättaste. — Jag förmodar, sade han bland annat, Åatt högfärdsanden icke fått makt med eder, så att I kommen hit i den tanken att I kunnen något, då I kunnen platt intet, ty I voren då icke bättre än Eli söner; och då skulle icke vår kyrka kunna upplåtas för eder. Det är ju så, fortsatte han, att I ansen eder icke kunna sjunga. — Ja, så är det, svarade jag i en undfallande ton, hvilket så mycket behagade min examinator, att ban lofvade tala med kyrkrådet. Kyrkan uppläts för sångarne, och säkert är, att folket i Stockholm icke så snart skall glömma den qvällen. Predikanten sjelf var närvarande, och man kunde icke misstaga sig på att han, gripen at sångens gudomliga makt och förgätande de verldsliga orden i de afsjungna styckena, menade ärligt då han med en strålande blick och utan att hänga på hufvudet såsom vanligt, räckte oss handen till afsked och tackade på allas vägnar. Några af de äldre och mera förståndiga männen i Stockholm förmådde, inseende nyttan af att deras barn fingo lära sig landets språk m. m. tvenne amerikanare i Lake City au bilda en skola i deras settlement, och anskasfades för ändamålet några och femtio böcker samt en mängd tidskrifter, som flitigt studerades öfver vintern. Men tyvärr lade många hinder sig i vägen; efter ett halft åre förlopp blef denna skola för alltid stängd, sedan hon under sin korta tillvaro tydligt hunnit visa af hvilket välgörande inflytande hon kunnat bli för det uppväxande slägtet. Sedermera kom, tack vare koloniens grundläggare Erik Petters sons kraftiga medverkan, en sångskola till stånd, och förestods denna af en f. d. skollärare trån Sverige. Församlingen tillät till en början beredvilligt, att öfningarne finge hållas i kyrkan, och den af en mängd gosseoch flickröster sammansatta kören gjorde ganska vackra framsteg ända till dess kyrkan en vac ker dag befanns stängd för de sjungande, hvilkas förehafvande nu af en del, predikanten mest tillgifna kyrkmedlemmar förklarades vara en stor synd. Då detta settlement troligen blir det enda, hvilket jag kommer att egna en något utförligare beskrifning, vill jag här omtala, huru det gestaltat sig för en farmare här och en der, och må mina läsare sedan deraf draga sina slutsatser bäst de behaga. Lars Persson, grufarbetare från Nora, hitkom för tre år sedan med hustru och två små barn men med ingenting i kassan. Efter att under ett års tid hafva arbetat såsom dräng