Göteborgsposten – 24 augusti 1870, sida 2

Andrev att det var, och flera stycken till hvarochen af dem. De båda männen aflägsnade sig derefter, men mr Haygarth dröjde ännu qvar. Så snart han trodde sig vara ensam knäföll han bredvid den lilla grafven, betäckte sitt ansigte med sina händer oeh antingen grät eller bad, Andrew Hone kunde ej säga hvilketdera. Om han grät, grät han tyst. Från denna natt, sade min klockare, tynade Matthew Haygarth märkbart af. Mrs Rebecca kom hem från sin kärleksmåltid och vårdade sin man med stor ömhet; men tre veckor efter den händelse jag beskrifvit dog han och blef begrafven i detta hvalf straxt bredvid den lilla grafven. Jag tackade mr Wendover för hans intressanta berättelse oeh bad om ursäkt för det besvär jag förorsakat honom. — Tala ej om besvär, svarade han vänligt; jag är van att omtala denna historia. Jag har hört den många gånger af gamle Andrew och sjelf berättat den många gånger. — Historien har en viss anstrykning af legend, sade jag; jag skulle knappt ha trott något sådant vara möjligt. — I våra dagar, svarade presten, skulle en dylik tilldragelse vara nästan omöjlig; men ni måste komma ihåg att vi tala om sista århundradet — ett århundrade hvarunder Englands presterskap — med ledsnad måtte det erkännas — var mycket slappt i fullgörandet af sina skyldigheter. Wesleys och Whitefields anhängare kunde svårligen ha mångdubblats som de gjorde om ej hjordarne blifvit ovärdigt försummade af sina herdar. (Forts.)