Göteborgsposten – 22 augusti 1870, sida 2

I Nancy. om marskalk Mac Mahons återkomst till Nancy ekrifver en korresp. derifrån till ÅMoniteur Universel: Söndagen d. 7 d:s bragte ett extratåg en del af de sårade från slaget vid Woert till Nancy. De beledsagades af marskalk Mac Mahon, hvilken ville så fort som möjligt uppnå Nancy, för att kunna skaffa lifsmedel åt sin armekår, emedan fienden fråntagit honom allt och hans soldater ej smakat en matbit på 28 timmar. Marskalken begaf sig till fots från bangården till ett kafe. hvilket isynnerhet brukar besökas af officerare. Man kunde knappast känna igen honom, nedsölad som han var från topp till tå, hans härder voro alldeles svarta, en kula hade borttagit den ena af hans epåletter, i skjörten på hans rock sågos ett par hål, och han hade i den ena handen ett lätt sår af en kula, hvilken skjutit bort hälften af hans kikare. Alla som mötte honom, attogo vördsamt hatten. Uttrycket i hans ansigte vittnade om djup exaltation. Då han kommit in på kafeet, begärde han en rätt kall mat, ty han hade sjelf fastat under ett helt dygn. Medan han åt, skref han ett bref om ett par rader, och kort efter att det afsändts, infann sig en högre officer, som antogs vara general de Failly. De stängde sig inne i ett tillstötande kabinett, och efter ett kort samtal kommo de åter ut, hvarpå marskalken vände tillbaka till bangården, för att personligen öfvervaka lifsmedlens afsändande till hans kår. Under vägen hade marskalken träffat en bekant, som önskat få veta, huru det gått med ett af kyrassiörregementena. Kyrassiererna? svarade marskalken Det finnes ej några flera qvar af dem! Enligt en annan berättelse, vände sig öfversten för ett af dessa regementen, som maste offras, för att betäcka fransmännens återtåg vid Woerth, till marskalken och fäste hans uppmärksamhes på, att ett nytt inhu hvarom marskalken gifvit befallning, skulle va amma som den vissa döden. Det är nödvändigt-, svarade marskalken allvarligt och bestämdt, men, öfverste, först en omfamning! De båda gråhåriga krigarne omfamnade hvarandra, och regementet störtade derefter med öfversten i spetsen. Det var sista gången, öfversten och marskalken sett hvarandra. Regementet gjorde 3 gånger choc, och då det tredje gången vände tillbaka, funnos endast 105 man qvar, at hvilka de 97 voro sårade, så att af hela regementet endast 8 kommo oskadade ur striden. Marskalken utstod sjelf de största faror och ansträngningar. Han fick en häst skjuten under sig och satt d. 6:te och 7:de till häst i 25 timmar utan afbrott. Om preussiska uvppers infall i Nancy skrifves i stadens tidnivg FPlEsperance följande: I går, Fredagen d. 12 Åug. kl. 3 e. m. ett sorgligt datum för oss och våra etterkommande, togo 4 preussiska soldater i besittning staden Nancy, tor dom hufvudstad i Lothringen och hufvudort i Meurthedepartementet. Vi tilltoga tör vår ära, att Nancy såsom varande en öppen stad och sedan nägra dagar utrymd af besättningen, i dess eget intresse blifvit af mydigheterna anbefalld att iakttaga lugn. En half timme senare drog en afdelning af 26 preussare genom staden och tog jernbanestationen i besittning, hvars chef gjordes till fånge på hedersord. Mairen blef kallad till kommendanten öfver expeditionen, som var stationerad mellan S:t Max och vägen till Essay. Under denna tid genomilade en uhblanofficer, följd af två man i galopp, staden, för att rekognoscera trakten. Vid mairens återkomst tvungo smyndigheterna att votera en summa af 50,000 fres och stora hafrepartier. De hade i början fordrat 300,000 fres och ansågo 50,000 för en stad med så vackra byggnader för intet. Under sin korta vistelse härstädes hafva preussarne icke förlorat tiden. Vid banstationen hafva särskildt 20 borgare under preussisk ledning måst upprifva skenorua ända till Maxerille, hvarest de kastades i kanalen. Telegrofstolparne nedhöggos äfven. Uhlanerna voro 150 man; två värdshus i Nancyhotellen S:t Georges och Chartreuse, skola hvardera lemna midddag tör 75 personer; ordern lydde så: Soppa, oxkött, frukt, 1 litre vin och 6 cigarrer pr man-. Dessutom hade man beställt kaffe till nästa morgon kl. 4, men vid denna tid voro de redan försvunna Parisertidningen Gaulois korrespondent, hr Cardon, blet som bekant är fängen at preussarne efter slaget vid Woerth. Efter att halva från ett torn åsett striden, skildrar han sitt tilltångatagande i ett bref, hvarur vi bemta följande: Kl, 4 var slaget förloradt och på samma tid besattes Woerth af en preussisk kår. Då detta skett stego vi, Figaros korrespondent hr Henri Chabril