Göteborgsposten – 22 augusti 1870, sida 2

lot, egaren af tornet jemte sin 75-äriga fader och jag, ned derifrån under det att kulor haglade öfver både tornet och det tillstötande boningshuset. Vi gingo ned i källaren, hvars tjocka murar länge kunde motstå kulorna. Då vi knappt ett ögonblick varit der hördes starka yxhugg; man försökte tydligen bryta upp dörren. Egaren gick då med sin far att öppna den. Straxt efter kallade man på oss och vi gingo upp; komne till dörren störtade sig en skara preussare öfver oss och husets egare, släpande oss med bajonetten för bröstet ut på gatan. Vi hade knappt tagit 4 steg, förrän kulorna susade kring öronen på oss. Jag fick en kolfstöt, som likväl blott skrubbade mitt hufvud, och en annan träffade mitt ben. Vi sökte förklara soldaterna, att vi voro journalister, men de slogo oss på munnen och i ansigtet för att få oss att tiga. Under det att de slogo oss, blefvo vi plundrade på allt; våra penningar och värdesaker behöllo de sjelfva, det ötriga lemnades till en underofficer; papper, tobak, pengar, näsduk, allt försvann, och mig lät man blott behålla ett par perlgråa handskar. Man band våra armar på ryggen, band oss sedan tillsammans — vi hade nu blifvit sex — i en rad och lät oss tåga af. Jag fick veta, att man beskyllt oss hafva skjutit på dem och sl ihjäl en häst. Vår värd, beklagande sin stackars far, som blifvit misshandlad liksom vi andra, trodde att vi skulle föras utom armåeens linie och skjutas. Detta var äfven förenligt med krigsbruket iPreussen, nemligen att skjuta hvarje civil person, som försvarar sin egendom. Vår ställning förvärrades ju längre vi kommo; vi voro knappt förda 200 steg, förrän vi anklagades att hafva skjutit på sårade, och alla soldater, som gingo förbi oss, sökte att slå och förfördela oss. Nu fingo vi syn på en grupp officerare till häst. Framför dem red en medelålders man med fem ordnar på bröstet; vi stannade trots våra väktares förbud och frågade officeren om man ämnade skjuta oss, på samma gång vi gåfvo oss tillkänna om, att vi voro franska journalister. Soldaterna förklarade honom, att vi skjutit på de sårade, men det lyckades oss att få honom af annan mening, ty han befallte dem att lösa våra band och gitva oss tillbaka våra frånröfvade effekter. Jag fick tillbaka 7 a 8 francs, som legat i min vest; men den soldat, som hållit tillgodo med min portmonnä, innehällande 400 francs, var försvunnen. Samtidigt befallte officeren — det var hertigen af Koburg —, att man skulle föra oss till hufvudqvarteret. Vi blefvo forda vidare under ytterligare förnärmelser; nu berättades det, att vi skjutit på de kirurger, som vårdat de sårade. I Soultz sade en officer på franska och mycket häftigt till mig: Min herre, jag ger mitt hedersord på; att ni kommer att blifva hängd innan aftonen. — Jag får tacka för upplysningen, svarade jag. Det hade nu ankommit ännu flera fångar, anklagade för samma brutt som vi; ibland dem var en man med alldeles blodigt ansiste; det var notarien i Woerth, hr Seltenmeyer. Vi voro tillsammans 11 personer, som sattes in i ett arrestrum, knappt rymmande 5. Efter ett kort förhor erhöllo vi en kruka vatten, ett bröd och ett stycke dåligt kött, som vi i alla fall höllo tillgodo med, då vi voro fastande sedan morgonen. Nu singo vi göra oss det så beqvämt som möjligt för natten. Dagen derpa ängo vi tillfalle att tala med kronprinscn. Han är omkring 45 år, stor och stark, men liknar för öfrigt mer en borgare, än en soldat. Sedan han förklarat oss fria, talaue han med oss om kriget. Han nämnde, att tvenne af våra kyrassierregementen, som blifvit beordrade mot de preussiska batterierna, hade kämpat icke blott med ett sannt hjeltemod. utan med en strategisk precision, som han beundrat. Vart infanteri decimerade dem-, tillade han, men de slöto sig åter tillsammans, som vid en tfaltmanöver och störtade fram mot oss med dragna sablar och en ypperlig hållning. Om vårt artilleri sade han, att det sköt mycket säkert och vållat honom stora förluster. Valplatsen vid Woerth skildras dagen efter striden på följande sätt at en tysk korressondent: Det var den herrligaste sommardag. Från en klar blå himmel strålade solen ned på Elsass fruktbara dalsträckor och de skogbekransade vinplanteringarne vid Woerth sågo så inbjudande ut i sin yppiga gronska, att den som från långt håll skådade neu i denna förtjusande dal ej kunde ana, att endast jemmer och elände herrskade der. Den lilla staden, som framskymtade så vänligt bakom de gröna träden, utgjorue ett enda stort lasarett, och ju närmare man kom förvandlade sig denna fridens leende vilu till ett smärtans dystra läger. Husen på staucns hurvudgator voro ödelagda, fönster och dörrar genomskjutna och söndersplitrade, butikerna plundrauc. 3 gånger togs staden af tyskarne men de kastades tillbaka två gånge.. Striden fortsattes i husen, ty borgarne hade, uå tyskarne drefvos tillbaka, tagit del i uen, och visade ingen rädsla då dessa andra gången trängde på. En vacker tjugoårig flicka låg gratande öfver sin fader, som kort före vår ankomst hade dött af ett sår som tillfogats honom under stormningen. Högt och heligt törsäkrade den angesttulla flickan, att hennes far varit ett oskyldigt osler för striden ; han hade räckt en dryck vatten åt en sarad fransman, som kommit in i hans hus, då preussarne i detsamma trängde dit. Fransmannen som velat försvara sig sjönk straxt genomborrad ner vid fadrens sida, utan att engång hunnit affyra sitt gevär. Genom de öppna dörrarne och fönstren sågos öfverallt sårade liggande på halmkärfvar, under uet att de döde, som utandats efter svåra plågor, buros genom gatorna. På torget var en förfärlig oreda. Sla ihjäl de hundarna! häng dem! ljödo de vilda skränen och klagoropen. Vår vagn nödgades stanna. Det var marodörer och likröfvare, som bakbundne släpades dit, anklade att hafva dödat och misshandlat sårade. På en kärra låg en yngling med ett gapande sabelhugg öfver ansigtet. Det sades, att han stuckit ut ögonen på en sårad bairare, och rosslande i dödskampen betraktade han ännu sina fiender med hämndglödande blickar. Korrespondenten vill dock icke döma alla Alsassare efter detta prof på odödligt hat till tyskarne, som likväl äro deras landsmän. Långsamt kom man ändtligen ut ur staden och stora blodpölar utvisade den väg, striden tagit. Vid hvart tredje, fjerde steg låg ett lik; ännu hade man icke hatt tid att begrafva de fallne, ty först måste man ju sysselsätta sig med de sårades vård. Vid miudagstiden blef här en brokig tafla, rik på åtskilliga motsägelser. Hundradetals soldater sökte här upp vänner och slägtingar bland de stupade. Stora gropar voro uppkastade, ofta för mer än hundrade lik, och vid dessa öppna grafvar vexlade många uppträsen af glädje och sorg. Här omfamnade två vänner hvarandra, komna hit med fruktan att finna den ena den andra bland de döda. Här beröfvade en blick på en fallens förvridna drag en broder hans sista hopp. Men icke blott för de döde, äfven för de lefvande må man draga försorg. Tatt vid grafvarne kasta stora bål lågorna upp mot skyn. Der tillagas maten. Med tusen stegs mellanrum äro slagtarbänkar improviserade, der hela drifter at stutar och får måste offra sina lif, att mätta svultna soldater: vin och dricksvatten var mycken