Göteborgsposten – 20 augusti 1870, sida 2

rdr pr lisp. Från Utlandet. Den franska armeen under Bazaine synes denoa gång vara räddad. Den blodiga striden i Tisdags vid Gravelotte vester om Metz visar sig hafva ändats med ett betydande nederlag för de preussiska vapnen, ehuru äfven fransmännen ledo högst ansenliga förluster. Det hette i en första preussisk rapport, att preussarne afskurit fransmännen återtåget till Verdun, kastat dem tillbaka till Metz och sjelfva behållit valplatsen. Dessa uppgifter visa sig nu enligt de franska berättelserna vara falska, och då man ej synes från preussisk sida hafva brädt med att lemna närmare besked, kan man sluta till, ett det icke är de preussiska vapnen, som Victoria denna gång lett emot. Den preussiska rapporten sade: 1. Att preussarne behöllo valplatsen. På denna plats måste naturligtvis deras döda ha fallit. I Frankrikes lagstiftande församling har utrikesministern grefve Palikao upplyst, att preussarnes förlust vid Gravelotte tvang dem till att begöra vapenhvila, för att få begrafva sina döda. Om preussarne voro innehafvare af valplatsen och tillbakaslogo fransmännen, skulle de ju icke behöft göra en sådan anmodan. Det tyckes således ej vara alldeles med sanningen öfverensstämmande att de fått behålla valplatsen; hvadan de naturligtvis i stället sjelfva blifvit tillbakakastade. — 2. Att preussarne lyckades afskära fransmännen återtåget till Verdun. Enligt ett af dagens telegram, har fransmännens arrigregarde (eftertrupper) levererat sedan i Tisdags några strider nära Gravelotte. Hufvudstyrkan måste således befinnas utföra sin tillämnade rörelse, hvilken var ett återtåg till Chalons, för att der förstärka armen och på denna af fransmännen i allt så väl kända terrång leverera det afgörande slaget. — 3. Att fransmännen blifvit tillbakakastade till Metz. Alldenstund de kunnat fortsätta sin rörelse mot Verdun och endast dragit sig mot Metz, för att ersätta sin brist på ammunition, förfaller således äfven denna uppgift. Det hette också i den preussiska rapporten, att fransmännen voro till antalet öfverlägsna. Enligt marskalk Bazaines rapport förhöll det sig icke så. Han anger neml. fransmännens styrka till 120,000 man och preussarnes till 150,000 man. Och då man känner, att det var preussarnes hufvudarmå, som här opererade, kan man väl antaga, att beräkningen varit i det närmaste riktig. Det vigtigaste synes dock vara, om den franske krigsministerns uppgift bekräftar sig, att kronprinsen af Preussen, hvars arme befann sig på framryckande mot Bar-le Due, måst göra halt naturligtvis på grund af hufvudarmeens nederlag, hvilket förhindrar den från att utföra den tillämnade koncentriska rörelsen, hvarför det skulle innebära fara, om kronprinsen ensam ryckte framåt, i det han möjligen kunde råka ut för en stark öfvermakt från Chalons. Som sagdt, bekräftar sig allt detta, så skola fransmännen vinna, hvad de behöfva, neml. den nödiga tiden till att kunna samla en tillräcklig styrka, för att bli fullt jemnstarka äfven till numerären med preussarne och derpå kunna gå offensivt till väga emot dem samt i slag på slag utmatta dem, så att de tvingas åter gå öfver sina egna gränser. Deras invasion i Frankrike skall då visa sig ha varit mera dyrköpt, än den var värd. Såsom fallet var med fästningen Phalsbourg, synes det äfven vara med fästningen Bitche. Densamma uppgafs hafva besatts af preussarne; men nu erfar man, att fästningen alltjemt håller sig. I Chalons stå Mac Mahons, de Faillys, Douais och numera f. d. Trochus kårer. De frivilliga anträdde d. 15 sin marsch från Paris. En korresp. från Paris skrifver, att då alla de nuvarande armeekårerna förenat sig, skola 300,000 transka soldater stå redo att strida vid Chalons. Det är väl icke troligt, att preussarne skola numera våga sig så långt in med en armå, som uppväger denna atvrka