Göteborgsposten – 20 augusti 1870, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammareu. Unga inbrottstjufvar. Ynglingarne Carl Wilhelm Isaksson, född är 1857, samt Axel Rudolf Isaksson, född 1859, stodo i Måndags tilltalade inför poliskammaren för inbrottsstöld d. 9 d:s i huset n:r 41 42 vid Smala vägen och hvilken inbrottsstöld var den fjerde i ordningen de båda pojkarne tillsammans föröfvat innevar. år. Enkan Maria Bäckström, som har sin bostad i sagda hus, hade nemligen då hon hemkom på aftonen d. 9 d:s bemärkt att inbrottstjufvar gästat hennes bostad samt tillgripit en i en byrålåda liggande sparbanksbok med i densamma förvarade 30 rdr i kontanta penningar. De båda pojkarne, hvilka äro söner af arbetskarlen Erik Isaksson och dennes hustru Inga Isaksson, boende i Majorna, bekände sammanstämmande att de på e. m. ifrågavarande dag beredt sig tillträde till enkan Bäckströms lägenhet medelst en falsk nyckel, som de förut tagit ur en dörr till ett hus vid Stigbergsliden. De hade först genomletat flera möbler, tills de slutligen i en byrålåda påträffat sparbanksboken med i densamma förvarade 25 rdr — ej 30, såsom enkan B. uppgifvit. Penningarne hade de stoppat på sig, men deremot kastat sparbanksboken bakom byrån. Af de tillgripna penningarne hade användts 10 rdr till inköp af karameller och dylikt; de återstående 15 riksdalerna hade gömts i stenfoten till det hus, som bebos af föräldrarne, der de äfven sedermera återfunnits. Målet remitterades till rådhusrätten och blef den äldste af bröderna genast afförd till räddningshemmet å Hisingön, hvarifrån han förut i år rymt tvenne gånger, då modern hållit honom gömd för polisen. Den yngste pojken blef deremot afskickad till den s. k. afsöndringsskolan här i staden. Tjufmani. En enka, som, ehuru hon eger ett hus i Majorna och i öfrigt är i goda ekonomiska omständigheter, endast tillföljd af en oöfvervinnerlig tjufmani ej kan afhålla sig från att lägga sig till nästans egendom, då lämpligt tillfälle dertill erbjudes henne, blef sistl. Onsdag å Kungstorget under den då pågående väfmarknaden gripen på bar gerning då hon från en bonde skulle tillgripa ett stycke blårandigt bomullstyg. Vid visitationen befanns hon innehafva ytterligare trenne tygstycken samt flera bundtar band, trådnystan, knappar m. m., alltsammans förvaradt i en större torgkorg. Vid förhöret erkände hon att hon stulit samtliga dessa saker från åtskilliga försäljare å Kungstorget. Sedan hon bedt dessa mäta upp ett stycke tyg å uppgifvet antal alnar, hade hon lagt detta afsides tills hon trodde sig vara obemärkt, då hon nedstoppat tyget i den för ändamålet medhafda torgkorgen. Den vidare ransakningen öfverlemnades till rådhusrätten och tilläts emellertid den tjufaktiga qvinnan att under tiden vistas på fri fot, men förbjöds, vid äfventyr att annars blifva häktad, att besöka härv. torg och saluplatser. En onaturlig far. Ett mål af den mest upprörande beskaffenhet förekom i går i poliskammaren, i det skoarbetaren Carl Petter Pettersson, boende i huset N:o 41 vid Husargatan i Haga, var inkallad att ansvara för det han i Thorsdags på e. m. i sin bostad öfverfallit och med knif illa skurit sin son, arbetskarlen Carl Gustaf Pettersson, i ansigtet. Om tilldragelsen härvid berättade sonen, som var mycket illa tilltygad och som enligt bevis af den fältskär som förbundit honom erhållit två djupa skåror, tillfogade med ett hvasst instrument, gående från venstra örat den ena nedåt halsen och den andra framåt ansigtet tätt under venstra ögat, att då han på eftermiddagen hemkommit till sin och faderns gemensamma bostad, hade denne legat på en soffa, från hvilken han dock sprungit upp vid sonens inkomst i rummet samt fattande en skomakeriknif rusat emot honom med denne. Sedan sonen dock lyckats vrida knifven ur faderns hand samt söndertrampat densamma, hade fadern fattat en bränvinsbutelj i afsigt att med densamma slå sonen i hufvudet, men ätven detta förekoms derigenom att sonen äfven lyckades taga denne ifrån honom. Straxt derefter hade fadern kommit fram och klappat sonen på axeln sägande: Jaså det var du, det såg jag inte, du får derför inte vara ond på mig ty det var inte så illa ment, men här skall du få ett litet minne din förb— stortjuf. Ilan hade derefter med en knif tillfogat honom de båda skärorna i ans gtet. Fodern, som derefter hördes, bestred helt och hållet angifvelsen påstående, att det tvärtom varit sonen som misshandlat honom. Då sonen hemkom hade han nemligen frågat honom hvar han gjort af pantsedeln på en klocka som han stulit. Sonen hade då istället för att svara rusat på honom samt tilldelat honom ett hårdt slag äå venstra ögat så att blodvite deraf uppkommit, hvilket påstående så till vida bar syn för sagen som d. a. Pettersson verkligen hade Hera blånader och refvor i ansigtet, som derigenom var mycket illa tilltygadt. Sonen hade äfven slagit omkull honom på golfvet samt sparkat och trampat på honom. Gustaf Pettersson hade förut flera gånger öfverfallit och misshandlat fadern, så att denne måst instämma honom för domstol, men hade dock icke fortföljt rättegången utan förlåtit sonen innan utslag afkunnats. Flera vittnen blefvo derefter hörda, hvilka sam: manstämmande upplyste: att de den ifrågavarande e. m. sett Gustaf Pettersson hemkomma samt ingå faderns och sitt gemensamma rum. En stund der efter hade de hört d. ä. Pettersson yttra: Åkommer du der, din förb. stortjuf! samt slå mig icke pojke. Samtidigt hade de hört Gustaf jämra sig under utrop: slä mig ej med buteljen; Åaj! aj pappa skär halsen af nnig; tag icke lifvet af mig m. m. d. Intet af vittnena hade vid tillfället vari inne i det ifrågavarande rummet, i hvilket då endas Pettersönerna, far och son, uppehållit sig. Då Gu staf kort efter det vittnena, som äro boende i sam ma hus som Petterssönerna, hört honom ropa inne rummet, kom ut i förstugan, blödde han starkt uflera djupa skåror i ansigtet samt måste afföras til Axl 0ssieeiässe