Göteborgsposten – 19 augusti 1870, sida 3

sedan gå och försöka Åfå rum epå något hotell. Emellertid gick jag in i restaurationslokalen för att få något till frukost medan jag väntade. Der suto tlera personer i restaurationen då jag kom in. Alla betraktade mig nyfiket och åtskilliga af dem började hviska vid hvarandra. Jag visste blott alltför väl hvad de sade: Denne är en preussisk spion, om någon är det. Jag började nästan tro att jag var en preussisk spion. Jag kände att detta fördömda upprepande af dessa anklagelser utöfvade sin verkan på mig, på det sätt att det gaf mig ett smygande, lömskt och misstänksamt utseende. Det var derföre nästan en lättnad då den oundviklige gendarmen anlände och tog mig i vakten. Ian ville genast föra mig till Etat Majorns qvarter; men jag bad honom vänta, försäkrande honom att om han gjorde det, skulle han få ett par spioner i stället för en enda och äfven en vagn att föra sin fångst hem i. Han väntade derföre tills min betjent kom i den vagn hvari han paraderat på stadens gator, sökande logis, och tog så oss båda. Staden var öfverallt dekorerad med flaggor. Man skulle kunnat tro att nyheten om en stor seger i stället för ett sorgligt nederlag nyss anländt. Folket, som såg gendarmens afskyvärda uniformshatt i åkdonet med oss, började fatta intresse för vårt öde och då vi hunnit vår bestämmelse hade vi en stor eskort med oss, som dock förhöll sig lugn. På torget der vi stannade råkade äfven en stor folkhop vara samlad, och så snart som vi körde in på detsamma svärmade folket rundtomkring vagnen, alla trängdes om att få seen skymt af spionerna. Då sag steg ur vagnen blef öfvertygelsen enhällig. En ysk, det kan man se på honom, ropades allmänt. I det rum der vi förhördes fanns ett stort fönster nära marken; det stod öppet och genom detsamma blickade pöbeln in, glädjande sig åt utsigten att vi snart skulle bli dömda och — i dessa dagar vet jag ej om man hänger eller skjuter spioner eller helt enkelt håller dem i fängelse, men jag är säker om att det mildare alternativet skulle ha varit minst populärt hos mobben utanför. Vårt förhör räckte ej länge. In general, hvars namn jag ej uppfattade, men som var utsökt artig och vänlig, uppförde sig på det mest gentlemanlika sätt, förklarade sig fullkomligt tillfredsställd, uttryckte sin ledsnad öfver det obehag hvari vi blifvit försatta, påpekade att vi nade oss Sjelfva att tacka för det vi råkat i förlägenheten och slutligen rådde mig och min betjent (vår franske vän hade ej blifvit arresterad vid detta tillfälle) att lemna staden denna afton vid äfventyr af ny arrestering och obehagliga följder. Jag framvisade mitt uppdrag af Times. Han sade att han hyste stor aktning för England och för Times men att min förvisning ej var ett undantagsfall, att hvilken främling som helst, han må vara journalist eller turist, skickades bort; att franska journalister äfven förvisades och att tillochmed andra fransmän som ej voro innevånare i Metz voro förbjudna att qvarstanna der; att samma regel skulle bli tillämpad i alla städer inom krigets areal, och, kortligen, att jag gjorde bäst i att begifva mig till Paris med sjutåget, hvilket skulle lemna mig en timma eller så omkrig för att dinera under en gendarms öfverinseende. Jag var ej ledsen att lyda befallningen och begifva mig ut ur denna misstänksamhetens atmosfer, hvilken var i högsta grad retsam, och så slutade mina tre dagar hos franska armeen. Om dessa stränga föreskritter med afseende på krigskorrespondenter skola mildras, är svårt att säga, men emellertid är deras sysselsättning förbi, hvilket är den enda ursäkt jag kan frambära för det stora utrymme jag vågat taga i anspråk för mina egna personliga äfventyr.