Göteborgsposten – 19 augusti 1870, sida 2

kinder. Men Valentine såg ej den plötsliga blekheten i Dianas ansigte — han hade endast ögon för Charlottes rodnad. Ej heller blef Charlotte varse den plötsliga förändringen i sin väninnas ansigte. Naturligtvis rörde sig samtalet under närvarande förhållanden om alldagliga ämnen. — Hur mår ni, mr Hawkehurst? Godt. Mamma hade litet hufvudvärd på morgonen. Som ni vet händer det henna ofta, kanariefoglarne sjunga så högt och det förorsakar henne hufvudvärk. Sedan miss Halliday yttrat detta på ett myckot brådstörtadt sätt, tystnade hon plötsligt, rodnade djupare än förut och hittade ej på något vidare att sägaHon såg bedjande på Diana, men Diana ville ej komma henne till hjelp, och mr Hawkehurst tycktes denna morgon ha blifvit slagen med stumhet. Det följde en liten diskussion om vädret. Miss Halliday var öfvertygad om att det skulle bli regn — möjligtvis ej genast, men säkert innan eftermiddagen. Valentine trodde det ej; han var öfvertygad om att det ej skulle bli regn och visste berätta att vinden dragit sig mot norr. Miss Halliday och mr Hawkehurst höllo mycket strängt på sina respektive åsigter, och argumentationen urartade nästan till ett gnabb, ett af dessa behagliga gnabb som de älskande så gerna använda. Diana Paget deltog ej i detta barnsliga prat angående möjligheten af regn under dagens lopp. Hon gick tyst vid sin väninnas sida, så långt från sin gamle följeslagare, tyckte hon, som om Atlantens breda vatten skilt