Göteborgsposten – 19 augusti 1870, sida 2

Men det kan äfven hända, att all möjlig utvecklad skicklighet, all tapperhet och allt hjeltemod skola vara förspilda gentemot tyskarnes ofantliga numeriska öfverlägsenhet. I så fall skall denna tappra franska arme snart vara upprifven, och dess spridda delar skola nödgas att sträcka vapen. Låtom oss emellertid hoppas det bästa! De båda motståndarne synas i striden ha varit ungefär jemnstarka. På preussisk sida tördes öfverbefälet af prins Friedrich Carl, som hade i det närmaste fyra armekårer i elden. Tredje armåkåren öppnade striden, hvarpå 10:de armkåren samt afdelningar ur de s:de och 9:de kårerna måste successivt kastas i elden. På fransmännens sida stodo armekårerna Decaen (ej Decamps), Ladmirault, hvilka dock blifvit starkt decimerade under striden i Söndags öster om Metz, samt Frossard, förut starkt medtagen genom striden vid Saarbriick, och derföre nu sammanslagen med forna kåren Canrobert, samt det kejserliga gardet. På preussisk sida föllo generalerna Döring och Wedel samt sårades generalerna Ranch och Diepenbroik-Gräter. Enligt -Corr. Havas skulle Bazaine ha att förfoga öfver 170,000 man, under det prins Friedrich Carls arm anses på sin höjd kunna uppgå till 225,000 man. Mot den öfver Toul och Commercy till Bar-le-Duc framryckande kronprinsen at Preussen, hvars styrka beräknas till 120,000 man, skola Mac Mahon och Canrobert, som fått en ny armåkär, hålla stånd. Deras gemensamma styrka beräknas till c:a 90 å 100,000 man. Smärre säktningar mellan dessa motståndare ha redan egt rum, och tränga fransmännen här på, för att engagera kronprinsen och hindra honom itrån att äfven kasta sig öfver Bazaine. Kejsar Napoleon anlände i Onsdags till Chalons med sin son. D. 11 d:s väcktes at Kratry förslag om tillsättandet af en undersökningskomite. Sedan krigsministern meddelat att marskalk Bazaiae fått öfverbefälet öfver armen, hvilket meddelande framkallade lifligt bifall från församlingen, yttrade Thiers: Jag ber om ursäkt, derföre att jag blandar mig i denna diskussion. Jag gör det endast, dertör att jag önskar dämpa den starka rörelsen hos alla, genom att närmare precisera frågan. Krigsministern har nyss tillfredsställt kammarens rätt — den rätt som den i alla tider har och hvilken det under närvarande omständigheter är för densamma nödvändigt att häfda — neml. dess rätt till att få veta, hvem som har befälet öfver armeen (bifallsyttringar). Det är nödvändigt för landet att veta, det kammaren omsorgsfullt uppfyller sin pligt, att den ej uppgifver någon del af sin makt, och landet önskar, att dess makt skall vara stor (lifligt bifall från venstern). Jag bekämpar hr Köeratrys förslag at tvenne skäl: först och främst derför att vi ej under intrycket af vär nuvarande rörelse äro i stånd att vara rättvisa (bifallsyttringar), och för det andra derför att marskalk Le Boeuf, hvars person jag aktar, men hvars blindhet jag beklagar, ej längre är chef för generalstaben, utan står i elden midtemot fienden, och vi kunna derför i närvarande stund ej annat, än iakttaga tystnad (förnyade bifallsrop). Men man bör af vår hållning ej draga den slutsatsen, att vi äro öfverseende med den stora förblindelse, som fört oss till kriget. Verlden har gripits af en förvåning, hvilken på samma gång är för oss nedslående och tröstande: man är öfverraskad öfver våra nederlag. Då vi stredo mot koalitionen, kunde vi bli slagna, men stridens storhet räddade landets ära. Men nu ha vi blott att göra med en enda makt, och verlden är förundrad öfver vårt nederlag. Huru förklarar man detta? Dermed, att Frankrike ej var redo (Sannt! bifallsyttringar). För fjorton dagar sedan sade jag ej allt, hvad jag kunde hafva sagt (afbrott). Jag kunde då icke tala rent ut. Jag hade bestämda bevis på, att Frankrike icke var färdigt (stoj). Jag har aldrig utfört någon mera patriotisk gerning, än då (bifall från venstern). Nej, Frankrike var icke färdigt; det är nödvandigt, att man tår veta det. Detta är den enda förklaringen på våra nederlag. Det var mitt aldra vigtigasie skäl för att motsätta mig kriget. Vi voro icke färdiga; jag sade det till alla ministrarne, och det var derför, jag med stor sorg såg eder rösta för kriget (afbrott). Hvad jag nu beder och bönfaller eder om, det är, att vår hållning bör i detta ögonblick vara sådan, att det framgår af densamma, att vi ej känna oss nog lugna, för att kunna vara rättvisa, och att vi icke vilja draga en tapper soldat bort från stridsplatsen, men det skall icke framgå af densamma, att vi äro af den mening, att Frankrike var färdigt. Hvilken annan förklaring är det väl möjligt att afgifva, än den, att Frankrike icke var redo och att ledningen varit oduglig? (afbrott.) Om i söken att skydda personerna, så blotten i landet (bifallsyttringar). Det är sannerligen icke min afsigt att komma med förebråelser emot män, som äro olyckliga, och att öka den sorg, som fyller deras hjertan, men man bör ej försvara personerna på landets bekostnad. Ännu en gång, jag begär, att kammaren ej må låta verlden tro, att Frankrike var färdigt. Hela verlden kan intyga våra soldaters hjeltemod, men ledningen var fullkomligt vanmäl tig. Låtom oss icke söka att borträsonnera en förklaring. som ursäktar oss i verldens ögon. Dessa den gamle Thiers ord ha gjort sett djupt intryck i Paris, der för öfrigt stäm. ningen varit vida bättre under senare tider och möjligen ytterligare höjts genom de i fran. ska bulletinerna — vi hoppas äfven med rätt: — såsom segrar skildrade sista striderna. Den nye krigsministern Palikaos uppträ dande är äfven egnadt att ingifva förtroende