Göteborgsposten – 17 augusti 1870, sida 2

vagen iran NIederbronn. De törsta uraljorstaktningarne, på hvilka hastigt följde ett starkt angrepp, hade knappast börjats, förrän marskalken tillkallade den kår, som stod vid Eberbach, och uppställde den i slagordning gentemot fienden, som han hejdade och kort derefter tvang till en vikande rörelse. Det var då, som en ny preussisk armekår om äfvenledes 60.000 man, hvars rörelser dolts af skogen utanför Woerth, kastade fram sina starka kolonner mot de regementen, som stodo framför denna stad. En styrka om 33.000 man befann sig sålunda emot en styrka om 120,000 man, försedda med ett ofantligt starkt artilleri. Dessa tvenne armåer, hvilkas kanoner och mitrailleuser verkade i förening, stötte dock på män, hvilka ej ryggade för, att de gingo en nästan oundviklig död till mötes. Våra soldaters leder förtunnades i en förskräcklig grad under ett regn af alla slags projektiler, men de veko ej tillbaka. Marskalken var nästan allestädes närvarande, visade sig isynnerhet på de farligaste punkterna, ökade härigenom våra soldaters motstånd och man kunde ett ögonblick tro, att han skulle så segrande ur denna strid. Hans kallblodighet var oförliknelig, han ordres bestämda. Man hade redan stridt i flera timmar, utan att våra soldater vikit en tum från de ställningar, som marskalken besatt, då fram mot kl. 5 e. m. en tredje preussisk armåekår visade sig, hvilken var 74,000 man stark och anfördes af kronprinsen af Preussen. Han hade gått bakom det uppgifna Eberbach och sökte att kringgå marskalkens medtagna divisioner, genom att afskära hans återtåg mot Haguenau och Saverne. Den första kåren befann sig mellan en tredubbel eld. Man måste der göra en hjeltemodig anstrangning, för att rädda lemningarne af de regementen, som stridt ifrån morgonen. Marskalken beslöt att utrymma den af döda betäckta valplatsen, hvarest den numeriska öfvervigten segrat, men för att han skulle kunna bortföra lemningarne af sina divisioner, hvilka då voro mindre talrika än brigader, kastade han ett regemente kyrassierer emot det fientliga avantgardet, med uppgift att hejda dess öfverväldigande marsch. Dessa tappra män visste, att de gingo döden till mötes. Det var första gången, de höggo in. Man hade icke sett ryttare af detta vapen på något slagfält sedan Waterloo, men de kände sina fäders bedrifter, och de stodo ej efter dem. Fastän de gingo emot batterier och mitrailleuser, fastän manskap och hästar föllo om hvarandra, nådde de fram till de preussiska regementena och gjorde ett så våldsamt och uthålligt angrepp mot. dem, att de tvungo avantgardet att rygga tillbaka. Andra starkare preussiska bataljoner ryckte emellertid fram, och hvad som åäterstod af våra kyrassierer, försvann bland de fientliga härskarorna. Man hade ej ens mod att spörja om, huru många som kommo tillbaka af dessa tappra soldater. Den första kåren hade fått sin väg öppnad på en timme; den behöfde en timme, för att fullborda sitt återtåg. Marskalken hade ett regemente ridande jägare till sitt förfogande. Det gällde en härs räddning, och han gaf signalen. Regementet for af, och de hjeltebedrifter, som kyrassiererna utfört, upprepades af jägarne. Äfven de gjorde en förskräcklig lucka ide fientliga lederna, och då den preussiska hären åter gick offensivt framåt, var den franska hären herre öfver den väg, som förde bort från stridsplatsen. Hären var räddad! Men jägarne voro fallna! Adjutanterna och ordonnansofficerarne måste med våld föra marskalk Mac Mahon bort från valplatsen. Då hans till hälften tillintetgjorda arme var betryggad mot förföljelse, ville han sjelf söka döden. Jag kan tillägga ännu en förfärande upplysning, som visar, att ödet sjelft sammansvurit sig emot oss. Vid slagets höjdpunkt afsände marskalken en depesch till general de Failly med tillsägelse att han skulle skicka tvenne divisioner till Lambach, för att taga den preussiska armåen i ryggen. Det skulle då blifvit en seger. I den depesch, som telegrafbyrån afsände, stod emellertid Hansbach, som ligger i en alldeles motsatt riktning, och då general de Faillys divisioner inträffade här, fulla af stridslust, funno de ingen fiende framför sig. Efter slagen. Ett åsyna vittne skildrar i ÅBad-Landesztg sina intryck i och omkring Wissembourg efter slaget sålunda: På fälten lågo oräkneliga pappersremsor från de uppbrutna patronpaketerna. Till höger och venster voro fälten nedtrampade och i Schweighofen enskilda hus utrymda. Jag fortsatte vägen under djup spänning. Snart ledde den sluttande vägen ned mot Wissembourg. Härifrån åt höger såg jag förstörda vinplanteringar. Här hade de tappra baierska jägarne mätt sina krafter med turcos. Vårt folk led stor förlust, men det kastade det afrikauska packet, som föröfrigt fäktade som djefvulen sjelf, kraftigt tillbaka. Min vagn närmade sig Wissembourgs portar. Till venster på gatan låg en död häst, till höger var ett slags tullhus, framför hvilket lågo 3 döda zouaver, betäckta med blad och grenar. En förfärlig syn! I ett litet smutsigt rum i tullhuset lågo i en hop 5 andra. Dörren var inslagen; striden, förd mellan dessa fyra väggar, måste hafva varit förfärlig. Blodfläckar, en sönderslagen spis, bajonettoch kulspår RK väggarne samt de 5 liken buro vittne härom. Wissembourg är en gammal stad, omgifven af en ringmur med starka torn och vindbryggor; rundt om denna mur löper en ganska bred vallgraf, som likväl blott har stillastående vatten. Den till Pfalz ledande stadsporten var skjuten i stycken och en del nedstörtad i gratven, men vindbryggan återställd i brukbart skick. Ett granatskott från det förträffliga baierska artilleriet hade söndersplittrat tornuret; nummertaflan hängde ännu qvar på en spik. Nu kom jag in i staden. Enskilda hus voro träffade af granater, och tegelskärfvor lågo hopade på marken. På gatorna funnos ansenligt med militär, mellan hvilka de uppskrämda innevånarne ängsligt smögo kring. Vid stadshuset stod en baiersk högvakt, öfverallt i och vid värdshusen soldater, som drucko det goda och billiga Alsour-vinet, och der preussare och bairare muntert fraterniserade. Deremellan rida ordonnanser och fältgendarmer och oupphörligt draga friska trupper söderut. Från Forbach skrifves d. 8 Aug., kl. 9 på morgonen: Vår division har gått öfver gränsen. De första raderna skrifna på fiendtlig mark. I dag på moronen gjorde jag ännu ett besök i enskilda lasarett i Saarbräck. Ventilationen derstädes lemnar mycket öfrigt att önska. — Under det att slägtingar, syskon, trolofvade och föräldrar knäböja vid de sårades bäddar, såg jag en katolsk prest iklädd den violetta stolan gå från sal till sal, gifvande en sista religionströst åt de döende och svårt sårade samt motagande deras sista vilja, helsningar och afskedsord. Mången slocknande blick vändes från den om räddning tviflande läkaren till presten, som, i sitt heliga kall att tillfredsställa alla, både vänner och fiender, blott kunde skänka hvar och en några minuter. Marschen fortsattes till Forbach. Ännu mötte vi foror med döda och sårade från gårdagens strider. På vårt förföljningståg bestego vi berget, der striden utkämpats och hvilket torde erhålla ett krigshistoriskt namn. Nu först funno vi hvad det vill säga, att från en vida öfverlägsen fransk besättning hafva eröfrat det med utmärkta ringförskansningar så starkt befästade Spichererberget. Att på beskrifning eller med fotografier åskådliggöra denna position är omöjligt. Man måste kolonnvis från alla sidor hafva beLE KR or gr