Göteborgsposten – 16 augusti 1870, sida 2

dra sidan Moselle, der jernvägen Nancy-Metz skär jernvägen till fästningen Tou) antagligen i afsigt att sålunda mera ostörda kunna utföra öfvergången. Prenssaroe ha älven besatt Pont-å Mousson, der en bro för öfver Moselle. Hvem kan beräkna stridens utgång eller ens följderna deraf? Man vill med visshet veta, att kejsar Napoleon svarat en af sina generaler, att han endast skulle återvända till Paris segrande eller dåde. Sjelfva den officiösa Patrie återgitver detta yttrande, hvilket Times öppet anför som bevis på Napoleons beslut att icke öfverlefva sin armes fullständiga nederlag. Man var dock enligt de sista postunderrättelserna på fransk sida åter vid godt mod, och spårstigheten i den franska karakteren har ånyo visat sina goda egenskaper. Allt angifver ätven. att prenssarne törunderligt länge fördröjt sin frammarsch och icke tillräckligt begagnat sina tillkämpade framgångar, hvarigenom fransmännen återigen vunnit en dyrbar tid. Man synes ense derom, att ifall preus sarne begagnat sina vid Woerth och Saarbrick ernådda fördelar, hvilka verkade ytterst demoraliserande på franska trupperna och framkallade en ytterlig förvirring i dessas ledande råd, skulle de nu kunnat vara på obehindrad frammarsch mot Paris. I dess stalle har marschalk Bazaine genom skickliga manövrer, hvilka erkännas af sjelfva Times, och det vill ej säga så litet, lyckats rådda den franska centern från de förödelser, för hvilka Frossards och Mac Mahons kårer varit utsatta vid Saarbräk, Vissembourg och Woerth. Det från tysk sida utbredda ryktet, att de framryckande preussarne ätven genombrutit den franska centerns linier, har också visat sig falskt, såsom äfven telegrammerna be kräfta. Franska armeen, som bakom Metz fått under den förflutna veckan betydande förstärkningar, har i sjelfva verket ännu icke förlorat någon verklig batalj. Affärerna vid Vissembourg, Forbach och Woerth voro, huru stor styrka som än var deri engagerad och huru förfärligt slagtandet än var, endast blotta skärmytslingar, som inledde den egentliga kampen. De äro för den väntade bataljen vid Metz, hvad träffningarne vid Skalicz, Trautenau och andra platser vid de böhmiska bergsdefileerna voro förä den afgörande katastrofen vid Sadowa. Det är de sranska marskalkarnes dåliga anförarskap samt de trånga bergspassen i hvilka striden rasade, som hittills bistått preussarne. På en vidsträcktare och mindre hinderlig terräng oen med en bättre ledning kunna fransmännen ha bättre utsigt till framgång än förut. Det var förnämligast genom dröjsmål, som fransmännen åsamkade sig sina trenne lidna nederlag. Ett liknande dröjsmål å preussarnes sida kan äfven förskaffa fransmännen hämnd. Fastän utsigterna för de franska vapnen således ingalunda äro så mörka, som mången nu gerna vill föreställa sig, bör man likväl icke blunda för möjligheten af, att fransmännen kunna förlora det väntade stora slaget. Skall kejsar Napoleon öfverlefva detta nya nederlag och skall ban hinna att samla de slagna trupperna, för att åter göra halt på Champagnes område, der draga till sig nya förstärkningar och åter möta den framrusande fienden? Det är möjligt, att han skall bjuda till; men det är ätven möjligt, att de sista kanonskotten efter ett nytt nederlag skola innebära afskedssaluten till det andra franska kejsardömet. Man bör nem. erinra sig, att general Montauban, som nu innehar högsta makten i Paris, visserligen är en kraftig och energisk miliär, men ätven att ban till sitt förfogande icke har tillräckligt med trupper, för att kunna unde trycka en verklig resning i Paris, om en sådan skulle inträffa. Och skulle den inträffa, vore det på grund af det lättsinne, hvarmed regeringen börjat kriget, utan att vara i ordning, och det at alla militärskriftställare hittills klandrade sätt, hvarpå franska armeen först varit uppstäld. Times korresp. i Paris yttrar: Obehagliga sanningar måste ibland uttalas, och det ar omöjligt att tordölja det faktum, att man under all denna sorg, oro och rörelse i Paris anser den dynasti, som ännu till namnet regerar i Fronkiike, nästan såsom något, hvilket tillhör det törflutna. Oaktadt allia felsteg och oaktadt nya afslöjanden af planer på Belgien, skulle kejsarens fall, tror jag, väcka medkänsla hos i många i England. En omkastning i k lyckan — två eller tre lysande segrar för de franska vapnen — skulle, säga några, ännu kunna rädda honom. Knappast det, säga andra. Ett stort nederlag iskulle, det medgi ves allmänt, vara hans fullständiga undergång. Man talar om republiken sådan som nära forestående. Jules Favres förslag i lagstiftande församlingen om ett Verksiällighew utskott om 15 medlemmar, valda bland de deputeraS8