Göteborgsposten – 13 augusti 1870, sida 2

kammarobligationer, har förslag väckts om införande af tvångskurs å banknoter — hvilket allt vittnar om den kraft. hvarmed man beslutat bekämpa den inbrytande fienden. Det kan innebära något, att namnet Orlans nu oftare än någonsin framkommer i Paris. Prinsarnes af detta namn uppträdande synes dock endast vara framkalladt af patriotism. Dagen efter affären vid Saarbriäck d. 2 d:s läto de från England genom huset Rothschild i Paris utbetala en summa af 90,000 fres till fonden för de franska sårade och de fallnes efterlemnade behöfvande anhöriga. Grefvinnan at Paris ivsände 10,000 fres, hertiginnan af Chartres 10. 000, prinsessan af Joinville 20,000 och till minne af hertiginnan af Aumale?! 50, 000 fres. Enligt ett af dagens telegram, ha prinsen at Joinville samt hertigarne af Chartres och Aumale i ett bref till franske krigsministern begärt anställning vid den aktiva hären, det är detsamma under hvilken grad. Prinsarne sägas befiona sig i Brissel och afvakta der franska regeringens svar. Kan det väl utfalla nekande? Det torde vara af intresse att erfara, huru franska regeringen uppfattar sin ställning efter de inträffade händelserna. Journal Offöciel yttrar: Det ges i folkens lif högtidliga och afgörande ögonblick, då Gud gifver dem tillfälle att visa, hvad de äro och hvad de förmå. Ett sådant är inne för Frankrike! Man har ofta sagt, att den stora nationen, så oförskräckt den är i stormandet, likväl svårligen kan bära motgångar. Hvad som nu försiggår inför våra ögon, beslår detta förtal med osanning. Befolkningens hållning visar ingen försagdhet, utan ett patriotiskt raseri mot Frankrikes angripare, hvilka här skola finna sin graf. Alla fransmän skola resa sig som en man. De tänka med sitt handlingssätt på sina efterkommande. Bakom dem ligger århundradens ära, framtör dem en framtid full af frihet och makt, hvilken deras hjeltemod skall skapa! Frankrike har aldrig på ett så storartadt och imposant sätt visat nationalkarakterens ädla stolthet och kraft. Gripna af hänförelse ropa alla: Upp till vapen, låtom oss segra eller dö! Under det våra soldater hjeltemodigt försvara fosterlandets jord, är Europa med rätta oroligt öfver Preussens framgångar. Man vet ej, huru långt denna omättliga makts äregirighet skulle kunna gå, om en afgjord triumf ännu mera upphetsade den. Det är historiens oföränderliga lag, att hvarje folk, som genom utomordentliga framgångar stör den allmänna jemnvigten, framkallar mot sina segrar en reaktion och gör alla folk till sina fiender. Denna sanning skall äfven nu komma att af händelserna bekräftas. Hvem är väl intresserad i upprättandet af ett tyskt rike, hvem kan väl önska att Nordoch Östersjön bli preussiska sjöar? Månne Sverige-Norge och Danmark, som Preussens seger skulle tillintetgöra, eller Ryssland, som mera än någon annan har intresse af att skydda Nordens jemnvigt mot germanismens framträngande? Eller måhända England, hvilket måste såsom en stor sjömakt, såsom Danmarks beskyddare motsätta sig den preussiska flottans vidare utveckling? Eller Holland, som redan länge nog hotats af Bismarcks intriger? Hvad Österrike angår, skulle upprättandet af ett tyskt kejsardöme under huset Hohenzollern vara det förfärligaste slag ej allenast för dynastien Habsburg, utan i allmänhet för tillvaron af en ungersk-österrikisk monarki. Preussen skulle helt säkert försöka att göra wienerkabinettet löften, men man vet, hvilken tro man kan sätta till Bismarcks ord. En föregifven garanti, af hvad slag den än månde vara, skulle aldrig kunna bli starkare, än de band, som knöto Preussen vid det fordna tyska förbundet och hvilka Preussen likväl på ett så våldsamt sätt sönderslitit, utan att bry sina förpligtelser. En afgjord seger för Hohenzollrarne skulle vara ej mindre nedslående för Italien, än för Österrike. Ett tyskt rike skulle försöka att till hvad pris som helst skaffa sig kustländer såväl i södern som norden. Det skulle eftersträfva besittningen af Venedig, Triest, Amsterdam. Italiens pånyttföwelse skulle sväfva i fara. Vi vädja till Europas regeringar och folk, att de må befria det från preussisk despotism, att de må understödja oss, va e sig genom all anser eller sympatier, vid upprätthållandet af den europeiska jemvigten. I England, Danmark och Sverige visa sig tecken till en sådan vänning. Österrike och Italien rusta redan. Vår patriotism är vuxen alla faror. Ju allvarligare omständigheterna skola visa sig desto större kraft skall nationen utveckla. Rörande den uppståndelse, som timat i Paris, efter striden vid Vissembourg och hvarom ett telegram forut haft att berätta, skrifves i ÅBerlingske Tidende från Paris: Ty värr måste jag i dag besanna ordspråket: Les jours se suivent, mais ne se ressemblent pas! Kl. 5 på eftermiddagen förde min väg mig öfver börsplatsen, som nu under kollonaden och i trädens skugga ständigt är uppfylld af grupper, hvilka diskutera dagens händelser. I dag voro dessa grupper ovanligt talrika. I hopp om att få höra något nytt af samma slag som den 2:dre Augusti närmade jag mig, men såg snart att hår ej var fråga om någon segerrapport. På allas ansigten hvilade ett djupt allvar, hos några blandadt med förvåning, hos andra med förtrytelse. UIvad har händt? frågade jag. Vi hafva lidit ett nederlag, svarade en; säg dock hellre, att vi hafva haft otur tillade en annan, och nu berättade man mig, att 2 brigader under general Abel Douai, (broder till den mera bekante general Felix Douai) och en lätt kavalleribrigad, vid en större rekognoscering i den kuperade terrängen vid Vissembourg hade blifvit angripna af en vida öfverlägsen fiendtlig styrka, som stod koncentrerad i stora massor i de omgifvande skogarne på båda sidor af Lauterströmmen. I flera timmar hade de franska trupperna gjort ett hjeltemodigt motstånd. Från alla håll hade kulor och granater regnat ned öfver den lilla hopen. Douai hade fallit som offer för sin oförsigtighet, att ej hafva undersökt terrängen. Förvirring hade uppstått i fransmännens leder och de hade måst draga sig tillbaka till bergpasset Pigeonnier med förlust af många döda och tångar, samt af en kanon. En allmän nedslagenhet i stamningen var någon tid rådande; men fransmännen ötverlemna sig ej så lätt åt modloshet, och snart hörde jag yttranden, såsom: Det var en motgång för vår lycka vid Saarbrucken; vi hade måhända blifvit för ofvermodiga; denna olycka skall göra oss mera forsigtiga, och allt skall gå så myclat hättra KI AA utlam 4 T we KR 1 or