Göteborgsposten – 12 augusti 1870, sida 1

mod de förnämsta lärarinnorna afrest till hafskusten; andra lärarinnor hade rest till sina hem, och om ej en gammal fransk dame funnits der, som sof ena hälften af dagen och skref bref till sina slägtingar den andra hälften, skulle Diana ha varit den enda ansvariga personen i den öfvergifna boningen. I ett år hade Diana fört ett fullkomligt oklanderligt och respektabelt lif, men nu då hon tänkte tillbaka på sitt förra vagabondlif, saknade hon dessa förödmjukelsens och fattigdomeus dagar. Ja, hon hade lidit djupt af det förnedrade lif hon förde, men nu då det var slut saknade hon dess sällsynta nöjen, dess få solskensstunder. I skolträdgårdens lagn tänkte hon sig nu tillbaka till fordna tider och försökte minnas huru olycklig hon varit, hvilka förtviflans qval hon lidit, huru korta hennes nöjen vurit, huru bittra hennes missräkningar. Hon försökte minnas hvilka qval hon lidit af sin olyckliga passion, sin gagulösa kärlek för Valentine Hawkehurst. Hon försökte njuta i medvetandet at sitt närvarande lifs lugn och lycka; men hon kunde det ej. Det förflutna egde ett obevekligt välde öfver henne. Hon kunde blott minnas att hon varit hos honom. Hon hade sett hans ansigte, hört hans röst, och huru långsam och tråkig skulle ej tiden vara tills hon ännu en gång kunde få se detta enda älskade ansigte, höra denna kära röst! Det ljusaste hopp hon hade under dessa ljusa sommardagar var hoppet om ett bref från honom, men äfven detta hopp torde bli gäckadt. Hon stred mot sig sjelf och försökte förjaga dessa minnets gastar som om dagarne spökade för henne och om nätterna blandade sig i hennes drömmar, men de