Göteborgsposten – 10 augusti 1870, sida 2

den eländige kapten Pagets missgerningar. Charlotte visste att hennes bästa vän ej var en person som det var fördelaktigt att känna. Hon hade sett Diana snöpligen afresa och hemlighetsfullt återvända efter några års frånvaro mycket illa klädd, mycket fattig, mycket dyster och melankolisk samt utan böjelse att tala om dessa års frånvaro. Miss Halliday hade vetat allt detta och hade ej gjort några frågor. Hon tryckte den återkomna till sitt hjerta och smekte henne med en ömhet som stod öfver vanlig systerlig kärlek. — Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se dig, kära Di, utbrast hon, då hon och Diana dragit sig tillbaka till ett hörn af skolsalen för att tala förtroligt med hvarandra morgonen efter miss Pagets återkomst. Andra fliekor äro mycket snälla och vänliga mot mig. Det finns en nykommen flicka — miss Spencer — dender flickan med ljust hår som står derborta — hvilken jag kommit på mycket förtrolig fot med; men det finnes ingen i verlden sådan som du, Di. Och hvar har du varit hela denna tid? Hos din far, förmodar jag? — Ja, svarade miss Paget sorgset; jag har varit hos min far. Gör mig ej några frågor om de tre sista åren, Charlotte. Jag har varit mycket erm och olycklig och kan ej uthärda att tala derom. — Säg, skall du nu stanna här för alltid? frågade Charlotte. — Jag vet ej, svarade miss Paget; men jag förmodar att jag kommer att stanna här tills jag blir trött vid stället och hvarochen som finns här. Priscilla har haft god