Göteborgsposten – 10 augusti 1870, sida 1

å Lårmgåt ina, 108 de UDb0e0HG7 Ved 9 01 on N:is 7 8 8, hörnet af Alleoch Skansgatori a å hrilka samtliga ställen jemväl lösnummer för ÖTEBORG. D. F. BONNIERS BOKTRYCKERI, 1870. — mördat sin egen moder. Om den tyska enheten också skulle i sig innebära något, som är verkligt och måste fortlefva, är dess politiska betydelse likväl för en lång framtid, om ej för alltid, tillintetgjord af borussiasnismen. Följande uppsats: Frågan om den eniga freden af W. Bohlin, innehåller en kortfattad redogörelse för de olika teorier, som åtskilliga tänkare och fredsvänner uppställt rörande åstadkommandet af en international domstol, hvilken skulle ha till ändamål att stifta förlikning mellan de tvistande regeringarne eller folken och genom sitt maktspråk sälunda förekomma alla krig. Ehuru dessa teorier hittills visat sig utopiska, kan man väl änvock icke, med blicken fästad på folkens starkt demokratiska utveckling, förneka, att de svart åter skola komma på programmet — meå om de dervid skola bli af någon verkan, må lemnas osagdt. I en längre uppsats har mille E. OCh. Brag lemnat en ganska intressant och om ej ringa beläsenhet vittnande redogörelse för De nyaste forskningarne rörande den skandinaviska odlingens ursprung, hvari de olika teorierna i denno fråga framhållas. Förf. ansluter sig sjelf tiil Sv. Nilssons bekanta, men på senare tiden kraftigt bemötta teori om bronskalturens införande i Sverige af fenicierna. I en uppsats om vära folkmöten har hr A. Hedin uttalat några tankar rörande detta nya element i vårt folks politiska utveckling. Förf. uppträder först med en något våldsam häftighet mot dem, som hittills framställt anmärkningar mot folkmötena och isynnerhet emot dem, som härvid stundom funnit sig föranlåtna att behandla dem skämtsamt, i det han anser detta illvilliga hojtande varit nog högljudt att i det närmaste förhindra den ärliga kritik, som vore högst önskvärd, af folkmötena och de tendenser, hvilka vid dem gitvit sig luft. Ått denna kritik vore önskvärd, deri har förf. onekligen rätt; men han torde ej böra lemna ur sigte, att det har sina svårigheter att våga sig på en kritik, då folkmötenas målsmän inom pressen och på tribunen ej vilja tillåta någon sädan, utan nedsvärta en hvar, som vågar göra en anmärkning mot den summariska metod, som man hittills merändels följt, för att få det nyliberala programmet vederbörligen antaget och med ingalunda kritiska ja-rop konstateradt. Med förf. öfverensstämma vi dock deruti, att vi erkänna den betydelse, dessa folkmöten kunna ha, ehuru vi nästan tro oss ha rätt, då vi befara, att folket redan vändt sig i mycket ifrån dem på grund af allt det ofruktbara och till intet ledande svammel, som företrädesvis deras ledare utbredt å dem. För dettas och annats afhjelpande föreslår förf.: att inga anonyma inbjudningar till möten må utfärdas; att ölrverläggningsämnena böra i god tid offentliggöras, på det man litet hvar må hinna att förbereda sig; att petitioner till regeringen icke föreslås och beslutas på ett och samma möte; att så tå öfverläggningsämnen som möjligt uppställas, och slutligen, kanske framför allt, att de, som anordna folkmöten, måtte mindre bekymra sig om att höra sina åsigter genom acklamation godkännas, än att åvägabringa fakvisk utredning och allsidig belysning at frågorna. Om en eller annan radikal resolution tillsvidare uteblifver, så gör det ingen skada. Vi skulle vilja tillägga, att man bör till öfverläggumgsämnen helst välja sådana frågor, hvilka mängden kan genomtränga och som ha för den praktisk betydelse. Det går visserligen ej fort, att på det sättet få fram sina samhällskonstruktioner, men folkens uppfostran och den sanna demokratiens grundande ernås sålunda säkrare — och det är ju hutvudsaken. Till sist innehåller häftet: Bokanmälningar och Månadsötversigt, denna senare skrifven med en värma och patriotism, som det gör oss godt att möta i våra dagar, då man annars så gerna förblandar demokratien med denna flacka kosmopolitism, som allttör länge predikats såsom frihetens kärna, dess ideal, och, tyvärr, för ofta aflar en slapphet i karakteren, för hvilken de ädlare känslorna dö bort med de försvinnande konturerna af fäderneslandet och endast begäret efter rikedomar eller väl betaldt förvärt blir drifkraften. Denna öfversigt af tidskriftens innehåll vittnar onekligen om, att förf. med framgång sträfvar att gifva den ett alltmera stegradt intresse, under det att den, genom att sysselsätta sig äfven med dagens frågor, börjat lemirsmessiga lit på grund i fanns ej, endast några