Göteborgsposten – 9 augusti 1870, sida 3

Smanyheter från kriget. I Frankfurter-Journal skrifves: Hvar äro de tyska skyttarne dem Vaterland zu Wehr und Ehr? En dylik fråga läste vi i går i ÅHeidelberger Anteiger. Och vi måste, tyvärr, låta denna fråga ljuda genom hela Tyskland, namneligen genom SydTyskland. Hvar, hvar äro våra tyska skyttar ? Hvar finna vi nu de dater dem Vaterland zu Wehr und Ehr, hvilka så ofta på skyttefesterna i ljungande tal högtidligen utlofvats, om fosterlandet skulle råka i fara? Till hvad annat ändamål öfvades så flitigt öga och hand om icke till vårt dyra fosterlands försvar mot en hvar fiende. I sanning. om dessa tusentals tyska skyttar ej nu kunna uträtta något till vårt fosterlands nytta och fromma, då bort med målskjntningsgevären och framför allt: bort med alla skyttefester! De ha då förfelat sitt ändamål, de bli en löjlighet gentemot det blodiga allvar, som nu har begynnat! Om också icke hvarje skytt, särdeles bland de till åren komna, kan draga med ut i fält, må han då åtminstone som vapenöfvad man tjena hus och hem till skydd och jemte andra liksinnade patriotiska medborgare öfvertaga vakthållningen hvar och en inom sin kommun, då han ej kan göra det vid Rhen?. — Dagstelegrafens pariserkorresp. skrifver under d. 30 sistl. Juli bl. a. följande: Den ovilja, som regeringens åtgärd att förneka tidningskorrespondenterna tillfälle till att följa de militäriska operationerna har uppväckt så godt som öfverallt och naturligtvis mest i de journalistiska kretsarne, föranledde igår ett möte mellan Ollivier och pressens representanter, hvarvid dessa senare sökte att förmå ministern till att återtaga förbudet. Vid detta tillfälle upplyste Ollivier om att han ej vore upphofsman till förbudet, utan att detta utgått från armeens ötverhufvuden, specielt marskalk Le Boeuf, som ansett det vara af högsta vigt att förhindra den indiskretion, som kunde bli följden af en utsträckt korrespondensverksamhet. Efter en längre diskussion, hvarunder isynnerhet Jules Texier, som bevistade italienska fälttåget i egenskap af korrespondent för -Siecle framhöll, att de franska korrespondenterna från 1859 års krigsskådeplats långtifrån att göra någon skada tvärtom hade betydligt gagnat armeen dels genom att skaffa åtskilliga upplysningar dels genom att föra österrikarne på villospår, lofvade Ollivier, att han skulle meddela kejsaren hvad pressens representanter hade anfört som stöd för sin begäran, utan att han dock ville ansvara för att densamma skulle bli beviljad. En sådan tillåtelse kan i alla händelser endast medgifvas franska journalister, i hvilkas personligheter regeringen eger en garanti, som icke i lika hög grad kan anses möjlig, då frågan blir om utländska, obekanta korrespondenter från krigsskadeplatsen. — I Mannheim blef för någon tid sedan häktad en mansperson som, iklädd fruntimmersdrägt, i slottsträdgården egnade den största uppmärksamhet åt truppernas öfningar derstädes. Mannen dolde sitt skäggiga anlete bakom en tät slöja och affördes som spion till närmaste kasern. Det befanns emellertid vid närmare påseende att den förmodade spionen var ingen mer och ingen mindre än — den skäggiga underdamen, hvilken låtit sig beskåda äfven här i Göteborg och som ankommit till Mannheim för att visa sig under der pågående marknad. — Några af de franska fanorna ha i tidernas lopp blifvit som belöning för af deras regementen visad tapperhet prydda med Hederslegionens kors. Att det icke slösas med dylika hedersbevisningar, synes bäst deraf, att endast 7 af armens 200 regementsfanor äro dekorerade. — Det synes som om det här ofvan nämnda mötet mellan en del af franska journalister och Otlivier icke ledt till önskadt resultat. Köpenhamnstidningarne veta nemligen omtala att hit anlöndt följande pariser-journalister: marquis de S:t Lieux (korresp. för ÅLa France och Gaulois), Alexandre Delaunay (tör La Liberte) och Paul Lafargue (för Paris Journal). Förmodligen ha de för afsigt att iakttaga och beskrifva franska Nordsjöeskaderns åtgöranden på så nära håll som möjligt. — Den hamburgske gevärsförsäljaren hr Pollack, om hvars naiva skritvelse till magistraten i Veile vi i ett föregående n:r nämnt några ord, har nu tillsändt samma myndighet en temligen hopskrufvad skrifvelse, hvari han föreger brefvets afsändande ha skett Åeinem Irrthum unserer jungen Comptoristen rufolge-. — Prins Albert af Monaco har låtit inskrifva sig i franska flottans rullor. Flera belgiska soldater ha infunnit sig i Lille och begärt att få strida i franska armens främsta leder; till och med belgiska gensdarmer ha låtit inskrifva sig i främlingslegionen. — En dansk, som f. n. är bosatt i staden Hannover gjorde för någon tid sedan en utflykt till den i närheten belägna byn Bergen. Vid en station under vägen mötte Hannover-tåget ett militärtåg, fullpackadt med soldater. Då tåget stannade hördes högljudda rop på vatten och öl. Från en af vagnarne ljöd det på äkta danska: GiÅ os Noget at drikke! Det var danska män, slesvigare, hvilka nu som preussiska soldater i kreatursvagnar forslades ner till Rhen. — Apropos Bergen! I den norska staden at samma namn är stämningen afgjordt för fransmännen. Stadens tidning berättar att vaktparaden derstädes en Söndag för kort tid sedan först spelade upp Marseillaisen-, derpå Danmark deiligst Vang og Venge och till slut Patent y pour lu Syrier