Göteborgsposten – 8 augusti 1870, sida 2

Det var först ifrån fransk sida som de goda berlinarne erhöllo kunskap om affären vid Saarbräck — hvilket må anföras som svar på ett hugg mot kejsar Napoleon, derför att han först sent, då han funnit sig ej längre kunna fördölja det, skulle låtit sin officiela idning underrätta parisarne om nederlaget vid Wissembourg. Vår kollega torde erinra sig, att de tyska segerbulletinerna kunna komma oss nästan genast till handa, under det att de franska telegrammerna öfver England behöfva ett par dagar för att komma hit. Officiela tidningen i Paris meddelade redan i Thorsdags morse notisen, således några timmar efter striden. Så är det med den saken. I Tisdags, d. 2 Aug., gingo fransmännen äfven vid Rheinheim, öster om Sarreguemines, öfver gränsen (således in i Rhenbaiern) med en stark kolonn och öppnade, säga de tyska uppgifterna, mot de små tyska patrullerna en håftig tiraljörseld från hela kompanier. Någon manspilian omtalas likväl ej: blott att en häst blef något sårad: Iunan nattens inbrott gingo transmännen likväl åter tillbaka öfver gränsen. Tyskarne tyckas hysa en ofantlig skräck tör de afrikanska soldaterna. De vilja veta, att fransmännen förutom turcos äfven värfva negrer i Algeriet till Spahisregementena. Och dygdigt utbrister Köln. Ziet. härvid: Grausamkeit und Bestialität sind ihre Haupteigenschaften — innan man ännu lärt känna dem, så framt det ens är sannt, att negrer värfvas. Nya Turcosregementen värfvas i Algeriet och flera nya batterier mitrailleuser ha anländt till Nancy. De nordtyska handelsstäderna börja visa oro, alltsom tiden för blokaden rycker närmare, I Danzig vidtages åtgärder, för att hindra de franska krigsskeppen från att närma sig staden. . Vid fästet Bonsmard ha nedsänkts rorpedos och fartyg lastade med sten; dessutom ha en del strandbatterier uppkastats derstädes. Man väntade ej den franska Östersjödivisionens hufvudstyrka till detta haf förran d. 10 d:s, d. v. 8 om Onsdag. Man fruktar för en landstigning på meckenburgska kusten, antingen vid Wismar eller Warnemände i närheten af Rostock. En mängd arbetare ha derför ditskickats, för att uppkasta skansar och strandbatterier. Nationalzeitung vill veta, att den preussiska monitoren Arminius i Tisdags lyckats att löpa in i Elbemynningen, efter att hafva srigt förtöljts af ett franskt krigsskepp. På Englands alla varf arbetas nu starkt på flottans tillökande. I Österrike har man redan börjat en partiel mobilisering af armeen; en observationskår om 50,000 man skall bl. a. uppställas i Böhmen vid preussiska gränsen. På en af de stora folkteatrarne i Wien har en eutusiastisk demonstration egt rum till förmån för Frankrike. Hela publiken reste sig upprepade gånger under rop af: Lefve Frankrike! Lefve alliansen mellan Frankrike och Österrike! Orkestern måste på publikens begäran utföra franska nationalsåoger. Man gaf ett stycke, i hvilket Napoleon I är hufvudpersonen. Franska regeringen har, säger Patrie, väl upptagit Danmarks förberedande neutraliwetsförklaring, hvilken betraktas som en provisorisk åtgärd, den der kan ändras efter omständigheterna. I England ha visat sig tecken af sympati för Hannover, hvarifrån konungahuset stammar. Efter krigets utbrott har ett stort antal adresser skickats till den förjagade konungen, och flera damer, tillhörande Englands högsta aristokrati, ha skickat minnesgäfvor till drottningen af Hannover. Den italienska grefven Vimercati, som äfven i år är förtrogen underhandlare mellan kejsar Napeleon och konung Victor Emanuel, nar begifvit sig till det franska högqvarteret. Från Hollands hufvudstad Haag skrifves: Vi vidtaga allvarliga förberedelser till skyddandet af vår neutralitet vid östra gränsen, och vi ha i sanning skäl att vara vakna. Vi kunna ej likgiltigt afvakta stridens utgång. Våra sympatier och våra intressen knyta oss till Frankrike, och om det, såsom vi hoppas, segrar, skola vi återvinna de garantier, som vi saknat alltsedan 1866. Ifrån denna tid ha vi lefvat i en blott alltför grundad fruktan för den rofgirig2 grannen, ifrån hvilken vi förut voro skiljda genom Hannover. Preussen hade ännu icke väl bragt Tyskland under sitt ok, då det ville göra sig till en verldsmakt, genom att hastigt skapa en stor flotta, och för detta ändamål kunde det hos oss tinna allt, hvad det önskade. Konungen af Holland var, som bekant, före 1866 medlem af det tyska förbundet, hvaröfver den allmänna meningen städse vahit missbelåten; under kriget hollo vi oss fullständigt neutrala och nekade att uppställa de trupper, som Bismarck begärde af oss. Efter pragerfreden visade det sig, att vi icke utan skäl hyst betänkligheter öfver vår ställning till Tyskland, och regeringen gjorde det genast till sin hufvuduppgift att få Limburg skiljdt från Tyskland. Flera månader förgingo innan vi kunde få ett svar från Berlin, och slutligen förklarade Bismarck, att han ville bringa saken å bane på riksdagen. Han fällde dock samtidigt hotande antydningar om, att det kunde bli af allvarliga följder för Holland, om dess press fortfarande förde ett fientligt språk mot Preussen. Man började då att i Berlin tala om en militärisk allians och handelsförening med Holland. Oron tilltog i följd häraf högligen, och regeringen sökte tillflykt hos Frankrike, hvilket, såsom man kunde vänta, gaf sådana löften, att Holland kunde tryggt se framtiden till möt Sedan dess har den allmänna me— Ö2(