Göteborgsposten – 8 augusti 1870, sida 2

— Jag har ingen annan att hysa förtroende till. — Ingon här på platsen. Men i England har ni er gamla väninna — den qvinna hos hvilken ni var i skola. Tror ni att hon skulle vägra att gifva er ett tillfälligt hem, om ni vädjade till henne in Jorma pauperis? — Nej, jag tror ej hon skulle vägra mig det. Hon var mycket god mot mig. Men hvarföre skall jag resa tillbaka till London? — Emedan det skulle vara ruin och vanära för er att stanna här; emedan det band som förenar er med Horatio Paget måste brytas. — Men hvarföre? — Af det bästa eller sämsta bland skäl. Er far har försökt ett spelknep i natt, hvilket hittills varit så ofelbart, att jag förmodar han varit vårdslös vid utförandet. Vare dermed huru som helst, han blef röjd och arresterades af polisen. — Arresterades för falskt spel! utropade flickan med ett uttryck af outsäglig afsky. Valentine höll sig färdig att bistå henne, om hon skulle visa några svimningssymptomer; men hon gjorde det ej. Hon stod upprätt framför honom, mycket blek men fast som klippan. — Och ni vill att jag reser? sade hon. — Ja, jag vill att ni försvinner från detta ställe innan det blir allmänt bekant att ni är spelarens dotter. Det skulle vara det värsta rykte ni kunde få att bära genom lifvet. Tro mig, jag önskar ert väl, Diana, och låt leda er af mig. (Forts.)