Göteborgsposten – 5 augusti 1870, sida 2

att mäta det moraliska djup, till hvilket en man som lefver af bedrägerier måste sjunka innan hans bana är fullbordad, eller att inse huru, för hvarje steg på svindlarens väg nedåt, samvetet blir segare, begreppet om skam allt slöare, den vilda sjelfviskheten i djurnaturen allt starkare. Diana Paget hade under sin olyckliga barndom upptäckt några af sin fars svagheter, och under sin skoltid hade hon erfarit att hans högtidligaste löften voro ej mer att lita på än den nyckfulla sommarvinden. De upptäckter hon gjorde urder faderns tak voro således ej alldeles oväntade för henne. Dag för dag blef hon mera van vid denna atmosfer af bedrägeri och falskhet. Känslan af skam lemnade heune aldrig, ty det gifves en viss art af stolthet som trifves midtunder fattigdom och förnedring, och sådan stolthet egde Diana Paget i hög grad. Hon led af medvetandet att vara dotter till en man som förlorat all rätt till sina medmenniskors aktning. Hon värderade ett godt rykte och skulle gerna ha velat vara omtyckt, beundrad och aktad; hon var ärelysten och tanken att hon en dag skulle göra något, hvilket borde höja henne öfver mängden, var hennes tröst i mången stund af förödmjukelse. Diana Paget kände en lika djup och bitter blygsel öfver kaptenen som hennes mor gjort; men de samvetsqval som plågat den stackars Mary Ann, det ömma medlidande för andra som haft rum i hennes hjerta funnos ej hos kaptenens dotter. Diana kände så mycket medlidande för sig sjelf, att hon ej hade något qvar för andra. Hennes fars offer kunde väl vara att beklaga, men var ej hon långt mera