Göteborgsposten – 3 augusti 1870, sida 2

Från Utlandet. Vi anse oss böra här fullständigt framlägga det betraktelsesätt franska regeringen hyser i afseende på de stora händelser hon uu inledt. Frankrikes osficiela tidning för sistlidne Tisdag innehåller i detta afseende en artikel, hvilken säger ofantligt mycket och har denna lydelse: Tvenne politiska systemer äro nu framlagda för verlden: den franska och den preussiska politiken. Hvardera bör bedömas efter sina handlingar. Trogen de grundsatser af modern rätt och folkens suve nitet, som hemma och borta ä idvalen för det af kejsar Napoleon III inledda em, har det andra kejsardömets politik aldrig särskiljt Frankrikes enskilda intressen från dess allmänna. Att i stället för de förflutna tidernas sjelfviska och exklusiva tendenser sätta iderna af tramåtskridande och gemensamhet i intressen, det har alltid varit vår diplomatis program. Men för att kunna förverkliga denna stora tanke, var det nödigt, att Preussen afhållit sig från att störa denna fredliga europeiska täflan. Om, under det andra makter voro upptagna med reformer, öfverenstämmande med framtidens program, en annan nation, representerande materiel styrka och det förflutnas traditioner, strafflöst fullföljt sina egna ärelystna utvidgningsplaner, så skulle maktjemnvigten snart blifvit förstörd. Frankrikes ära fordrar, att det kraftigt motsätter sig denna tillskansningspolitik, hvilken, enl. uttrycket i kejsarens proklamation, uppväckt så mycken misstro, öfverallt nödvändiggjort öfverdrifna rustningar och förvandlat Europa till ett läger, der endast osäkerhet och farhågor för morgondagen råda. Ifrån det ögonblick kejsaren ställdes i spetsen för nationen, ha moderation och rätt utgjort lagen för hans handlingssätt. Antagande såsom grundsats, att folkets mening måste vara den högsta domen, har han alltid handlat med ädel oegennytta. Om hans vädjanden till nationernas medvetande att inträda i en ny fredsera åtlydts af Europa, skulle detta nu icke vara så söndradt som det är genom elementer af splittring och oro. Var det icke kejsaren, som, vädjande till statsmännens klokhet i aila länder, för några år sedan sade till dem: Ia icke fördomar och bitterhet varat alltför länge? Skulle stormakternas afuudsjuka rivalitet för alltid lägga hinder i vägen för civilisationens framåtskridande? Skola vi alltid trösta oss för vår ömsesidiga misstag med öfverdrifna rustningar ? Var det icke kejsaren, som vid samma tid skref till suveränerna dessa minnesvarda ord: Kallad till tronen af Försynen och franska folkets vilja, med uppfostran i motgångens skola, är det kanske mindre tillåtligt för mig, än för andra, att vara okunnig om suveräners rättigheter och folkens förväntningar. Jag är derföre redo att, utan något förutsattadt system, till ett internationelt råd medföra en anda af hofsamhet och rättvisa, deras vanliga egenskap, som undergått så många pröfningar. Jag önskar innerligt att få bevisa, att min enda afsigt är att utan någon stor förändring bringa till stånd Europas fred?. Kejsaren för i dag ett ej mindre upphöjdt språk, då han förklarar i en proklamation: Vi begära upprättandet af en sakernas ställning, som skall betrygga vår säkerhet och vår framtid. Vi söka eröfra oss en varaktig fred, grundad på nationernas sanna intressen, och att göra ett slut på detta osäkerhetstillstånd, i hvilket alla nationer använda sina bjelpkällor till att ömsesidigt väpna sig emot hvarandra. Det är en stor smärta för II. M:t, att Preussen genom sitt ärelystna och våldsamma uppträdande omöjliggjort fullföljandet at det stora fredsverk, som är föremålet för våra ansträngningar. Ingen makt har erhållit större bevis på vär goda vilja, an detta Preussen, som djertt utmanat oss. Vi ha udrig upphört med att erbjuda det vår aktning och vår sympati. Är 1856 päyrkade vi, att det skulle inbjudas till kongressen i Paris. Ar 1857 voro vi nog lyckliga att förhjelpa det genom en vänlig och oegennyttig bemedling från en förveckling med Schweiz. År 1860 reste kejsaren sjelf till Baden och uttalade der fridens och vänskapens ord. År 1861 skickade han marskalk Mac Mahon att representera honom vid konung Wilhelms kröning; samma år genomdref han öppnandet i Berlin af de underhandlingar, som ledde till handelsfördraget mellan Tullföreningen och Frankrike. Före, under och efter 1866 års händelser visade vi mot Preussen endast de försonligaste känslor. Det litade så fast uppå dem, att det under kriget mot Österrike fullkomligt blottade sina Rhenprovinser på trupper. Långt ifrån att vilja begagna oss af söndringarne inom Tyskland, respekterade vi denna stora germaniska race, för hvilken vi alltid hyst stor aktning och verklig sympati. Efter Sadowa inskränkte Frankrike sin verksamhet till en bemedling, hvars ädla karakter erkändes af båda de krigförande. Men vi hoppades, att pragerfreden, hvilken till en del afslöts genom våra bona officia, icke skulle ha förblitvit en död bokstaf. Vi kunde ej ett ögonblick tro, att Preussen gäckats med oss, att den till förmån för de sydtyska staterna bestämda sjelfständiga, internationala tillvaron endast skulle vara en mystifikation, och att Danmark, oaktadt bestämmelserna i arv V af pragerfreden, icke skulle återfå Slesvigs norra distrikter. Vi kunde icke tro, att Preussen skulle, i striu mot den moderna rättens lagar, underlåta att af folkomröstningen begära bekräftelse å konungariket Hannovers, kurfurstendömet Hessens, hertigdömet Nassaus och fristaden Fraktfurts införlifning. Vi hade räknat utan sjelfviskheten hos en makt, hvars framgång hvilade på den råa styrkan och hvilken år 1866 kastat sig öfver stater, hvilkas suveräners enda brott var, att de förblifvit sina förbundspligter trogna. Vi hade räknat utan afseende på de allianseller rättare underkastelsefördrag, som bundit Söderns frihet, utan den trolösa politik, som vägrat Danmark den aldra ringaste upprättelse, eller denna passion efter välde, som sökte att i det 19:de århundradet återupplifva Carl V:s monarki. Det var ej nog för Preussen, att det bragt ned Nordförbundets furstar till rangen af krönta prefekter och att det genom Slesvigs eröfring förstört den skandinaviska jemnvigten; det önskade Jemväl att sätta en preussisk prins på Spaniens tron, och äfven då Europas allmänna mening protesterade mot ett så sällsamt anspråk, förklarade konung Wilhelm, att han om valet af prinsen af Hohenzollerp skulle åter komma i fråga, endast ville taga råd af omständigheterna. Den oproportionerliga utvidgningen af ett konungahus, hvilket önskade att herrska omedelbarligen eller mederbarligen från Östersjön till Gibraltars Sund, och från Rhen till Donaus mynning, är ett föremål för oro hos större delen af de europeiska makterna. Vände icke holländska regeringen sig till oss år 1867 och fästade vår allvarliga uppmärksamhet på planer, hvilka afsågo ingenting mindre, än att förr eller senare med sig sammanslå Nederländerna och deras förträffliga kolonier? Det är dock icke Holland allena, som hotas af Preussen, det är danska felket, som det, enligt en populär sång, vill förfölja från dess öar och tränga uti hafvet: det är Sveriges och Norges folk. hvilka sympa