Göteborgsposten – 3 augusti 1870, sida 1

Kepps einnesrörelse, om han ej varit sjuk och otålig. För qvinnotårar hade han dessutom i hela sitt lif haft en stark antipati, och detta utbrott af rörelse inverkade obehagligt på honom. — Blir det ja eller nej? frågade han med någon otålighet i tonen. Mary Ann blickade upp med tärfyllda skrämda ögon. — Oh, ja, sir, om jag kan vara af någon nytta för er, vårda er när ni är sjuk och arbeta för er, så länge mina händer kunna arbeta. Hon knäppte spasmodiskt ihop händerna under det hon talade. Hon tyckte sig redan i inbillningen arbeta och sträfva för den man hon ansåg som mönster för alla män. Men kapten Paget stäfjade henne entusiasm med en sakta rörelse af sin magra hand. — Det är nog, mitt barn, mumlade han i matt ton; jag är ej särdeles stark ännu, och alla slags scener äro outsägligt pinsamma för mig. Ah, mitt kära barn, om ni kunde ha bevittnat en diner hos markisen af Hertford, skulle ni ha insett huru mycket som kan åstadkommas utan buller. Men jag talar om saker som ni ej kan förstå. Ni skall bli min hustru och en god, vänlig, lydig hustru, det tviflar jag ej på. Det är nog. Hvad beträffar att arbeta för mig, min bästa vän, skulle det som ni med era små fingrar kunde förtjena ungefär räcka till för att köpa mig en cigarr om dagen — och jag rökar sällan mindre än ett halft dussio cigarrer; ni ser således att allt detder är endast välmenadt nonsens. Och nu kan ni väcka er mor, mitt barn; jag behöfver taga mig en liten lur och