Göteborgsposten – 2 augusti 1870, sida 2

känt någon tacksamhet härför. Han var tacksam och under de långa timmarne af hans tillfrisknande hade han godt tillfälle att betrakta den qvinna, hvilken hon var skyldig så mycket, för såvidt hans lif verkligen kunde vara värdt mycket. Han såg att hon var honom tillgifven, att hon älskade honom mera uppriktigt än ban någonsin visste sig ha varit älskad förut. Han såg äfven att hon var skön. Mot en ful qvinna torde kapten Paget ha kunnat känna en djup tacksamhet, men han skulle aldrig ha kunnat tycka om en ful qvinna så som han tyckte om Mary Ann Kepp. Hon var skön och älskade honom, hans lif var vtterst eländigt och oroligt; derföre beslöt han bevisa sin tacksamhet med en sublim uppoffring. Innan flickan hunnit lyfta sitt ansigte från det handarbete öfver hvilket hon varit lutad hade Horatio Paget begärt att hon skulle bli hans hustru. Hennes sinnesrörelse nästan öfverväldigade henne då hon försökte svara honom; men hon sökte. öfvervinva den, gick fram till den soffa på hvilken han låg och föll på knä bredvid honom. En tiggarflicka som en kung begärt till hustru skulle ej ha erfarit en djupare känsla af sin friares nedlåtenhet, än den som uppfyllde deuna fattiga okonstlade flickas hjerta under det hon låg på knä bredvid kapten Pagets sida. — Jag — bli er hustru! utropade hon. Oh, säkert kan ni ej mena detta?