Göteborgsposten – 2 augusti 1870, sida 1

Bland de många därskaper till hvilka Horatio Paget — fordom kapten vid ett dyrt kavalleriregemente — gjort sig skyldig, var det ingen som han så bittert ångrade som ett visst dåraktigt giftermål, hvilket han seut i lifvet ingått. Det var sedan alla hans förhoppningar förbleknat som den ruinerade sprätten från Regent-street fann sig utsträckt på en ejukbädd och närmare döden än han nagonsin varit under sin korta militära bana — så nära var han att från lifvets brusande ström glida ut i evighetens ändlösa ocean, att den varmaste tacksamhet som någonsin fyllt hans kalla hjerta vaknade till lif, då han omslöt den hand, hvilken hållit honom tillbaka från de okända regioner, hvilkas isande flakt han med förfäran kännt. Sådana män som Horatio Paget betagas af fasa då den mörka natten plötsligt sänker sig öfver dem, och den dystre färgkarlen läter höra sin hemlighetsfulla röst i mörkret, förkunnande att oceanen är nära. Den hand som höll den ruinerade slösaren tillbaka, då hans lefnads julle var nära oceanen, var en qvinnas hand, och endast himlen känner den trägna vård, den aldrig tröttande vaksamhet, den sjelfuppoffring och möda som varit nödvändiga för att skänka honom tillbaka åt verlden, en spöklik skugga af hans fordna jag. — Tacka ej mig, sade doktorn, då hans svage patient framstammade sina tacksägelser, som voro det enda läka