Göteborgsposten – 29 juli 1870, sida 1

— Hvad i all verlden menar ni, Nancy? frågade han otåligt. Hvad har mitt tak att göra med Tom Hullidays sjukdom — eller hans död, om dan skulle inträffa? Och hvad kunna menniskor ha att säga om att han dör här i stället för på något annat ställe? — Jo, ser ni, eftersom ni är hans vän och miss Georgys fordna tillbedjare och han ej har någon annan doktor, kan folk få i sitt hufvud att han ej blifvit skött som sig borde. — Eftersom jag är hans vän! Det är mycket god logik! Jag skall säga er en sak, mrs Woolper; om någon qvinna på jorden, utom den qvinna som varit min amma, vågat tala till mig som ni nyss talat till mig, skulle jag öppna dender dörren och tillsäga henne att lemna mitt hus. Låt detta vara en varning för er, Nancy, och gå ej en annan gång ifrån hvad ni har att sköta för att råda mig huru jag skall behandla min vän och patient. Han räckte henne den tömda koppen och gick ut ur huset. Det hade ej varit någon passion i hans ton. Nancy Woolper stod vid förstugudörren och gaf akt på honom då han gick bort. — Det kan vara sannt, mumlade hon för sig sjelf, det kan vara sannt. Dentisten återkom till Fitzgeorge-street inom mindre än en timma, förande med sig en läkare från trakten, hvilken såg på patienten, frågade om behandlingen och talade några hoppets ord till mrs Halliday. Han var en mycket ung man med ett nästan barnsligt ansigte och en frisk rodnad på kinderna.