Göteborgsposten – 29 juli 1870, sida 1

las uppe medan hon skötte sin man. Hon hade glömt alla de srartsjukens qval som hon utstått för hans skull. Hon hade glömt hans nattliga utflykter på sista tiden, hon hade glömt allt utom att han varit mycket öm och god under deras äktenskaps lyckliga dagar och att han nu lig dödssjuk i det mörka rummet deruppe. Mr Sheldon väntade med ulla yttre tecken till tålamod på den sjukes uppvaknande. En gång reste han sig upp och gick sakta genom rummet för att söka skrifmaterialier. Då han funnit sådana gick han åter tillbaka till sängen. Den sjuke öppnade ögonen, kände igen sin vän och smålog matt. — Hur befinner ni er i dag, Tom? Bättre, hör jag mrs Halliday säger, yttrade dentisten. — Ja, jag tror att jag är obetydligt bättre. Men det blir aldrig mer än obetydligt. Det stannar alltid dervid. Nu kan min lilla hustru ej beklaga sig öfver mig, Sheldon. Slut med de nattliga utflykterna, slut med ostronsuperna! — Åh, icke ännu. Men ni får sköta er väl en vecka eller ett par sedan ni kommit ut. Mr Halliday smålog matt, då hans vän yttrade detta. — Jag skall vara mycket rädd om mig, ifall jag någonsin kommer ut, det kan ni lita på, gamle vän. Men jag tror att jag haft min sista glada afton och ätit min sista ostronsupd på denna jorden. Jag fruktar att det nu är tid för mig börja tänka på en hel mängd andra saker. Gud vare lof, för min lilla hustru är det väl sörjdt. Jag