Göteborgsposten – 28 juli 1870, sida 2

N. 2 Från Utlandet. I Söndags afton skulle kejsar Napoleon III under stor högtidlighet afresa till Nancy, franska armens nuvarande högqvarter, åtföljd af sin son. I Lördags utfärdade kejsaren sin proklamation till franska folket, hvilken är ar denna lydelse: Det ges i folkens lif högtidliga ögonblick, då en nations känsla af sin ära, efter att hafva försatts i våldsam rörelse, reser sig med oemotståndlig makt, då den beherrskar alla andra intressen samt ensam och omedelbart tager fäderneslandets öde i sin hand. En af dessa afgörande stunder har upprunnit för Frankrike. Preussen, mot hvilket vi under kriget år 1866 och efter detta visat det försonligaste sinnelag, har icke fästat något afseende vid vår goda vilja, vår långmodighet. Medan detstormade framåt på eröfringarnes väg, har det gifvit anledning till hvarje slags misstro, öfverallt gjort öfverdrifna rustningar nödvändiga och förvandlat Europa till ett läger, der ovisshet och bekymmer råda. Den ärorika fana, som vi nu åter utveckla gentemot dem, hvilka utmana oss, är densamma, som bar vår stora rerolutions civilisatoriska ider genom hela Europa; den representerar samma idcser och skall ingifva samma känslor at hängifvenhet. Fransmän! jag står i begrepp att ställa mig i spetsen för vår tappra armå, som är lifvad af pligtkänsla och fosterlandskärlek; den vet, hvad den är värd, ty den har sett, huru segern har inom fyra verldsdelar följt dess spår. Jag för min son med mig; oaktadt sin unga ålder, känner han de pligter, som hans namn ålägger honom, och han är stolt öfver, att äfven han får deltaga i de faror, som de, hvilka strida för fåderneslandet, skola komma att utstå. En sista tilldragelse har ytterligare tillkommit, hvilken visat ställningens hela allvar. Mot nya anspråk från Preussens sida ha vi gjort föreställningar, men man har ej brytt sig om dem och man har visat förakt emot oss. Vårt land har häröfver gripits af djup rörelse, och ropet på krig har snabbt låtit sig höras från den ena ändan af Frankrike till den andra. Vi ha intet annat val, än att till vapnen öfverlemna afgörandet af vårt öde. Vi föra icke krig mot Tyskland, hvars oberoende vi akta. Vi hysa den önskan, att de folk, af hvilka den stora germaniska racen är sammansatt, må kunna fritt förfoga öfver sitt öde. Hvad oss beträffar, så önska vi ett sakernas tillstånd, hvilket ger oss en borgen för vår säkerhet och betryggar framtiden. — Vi vilja tillkämpa oss en fred, som hvilar på varaktig grundval. Gud välsigne våra sträfvanden! Ett stort folk som försvarar en rättvis sak, är oöfvervinnerligt. Napoleon. Det kan ej förnekas, att detta är ett vältaligt aktstycke, som träffar just vår tids djupa krättsår: de öfverdrifna rustningar, hvilka tramkallats dels af Preussens stora makttillökning, dels af dess öfvermodiga uppträdande efter det slag, som afgjorde denna. Napoleon antyder härmed, att han vill söka bringa till stånd en afväpning, om han segrar. I detta fall skola alla folksympatier följa Frankrike. Å andra sidan har konung Wilhelm af Preussen i Måndags utfärdat en offentlig tacksägelse till de många kommuner, korporatio rer, föreningar och enskilda personer, som uttalatsin beredvillighet att göra uppoffringar för kriget. Han säger, att han vill besvara trohet medt rohet, att alla tyska stammar och furstar batva, försonade, slutit sig tillsammans i en hittills nästan okänd enighet, och att Tyskland häri har en borgen för, att Åur det blodiga utsädet skall uppväxa en af Gud välsignad skörd för den tyska sriheten. Kriget. Från krigsskådeplatsen ha vi alltjemt en