Göteborgsposten – 28 juli 1870, sida 2

blef regeringens berättigade bundsförvandt mot hela denna plan. De opartiska ha ingenstädes misstagit sig om den egentliga ställningen; de ha hastigt insett, att om vi än blefve pinsamt berörda af att se att man, uteslutande i en äregirig dynastis intresse. föreskref Spanien en roll, som så litet öfyerensstäm. de med detta ridderliga folks lojalitet och med de vänskapliga böjelser och traditioner, som det till oss, så kunde likväl hos oss ick gon tanke på att förneka vår vördnad f digheten i dess nationala beslut. Preussen som vi ej underläto att erinra om flera liknande precedensfall, tycktes ett ögonblick vilja gifva efter för våra berättigade besvär. Prins Leopold afstod från sin kandidatur, och man smickrade sig med den förhoppningen, att freden icke skulle bli bruten. Men detta hopp måste snart vika för en ny fruktan och derefter för vissheten om, att Preussen, utan att på allvar återtaga någon at sina fordringar, endast sökte att vinna tid. Det först dröjande och derpå bestämda och öfvermodiga språk, som hufrudmannen för huset Hohenzollern begagnade, hans vägran följande dag att förpligta sig till att hålla den föregående dag gjorda afsägelsen, den behandling, som blef vårt sändebud till del, hvilket genom ett muntligt yttrande afskars från hvarje nytt meddelande angående föremålet för hans bemedlande mission, och slutligen den offentlighet, som gafs åt detta ovanliga beteende genom de preussiska tidningarne och genom meddelandet derom till kabinetten — alla dessa på hvarandra följande tecken till offensiva planer ha tystat hvarje tvifvel hos äfven dem, som förut voro mest partiska. Bör man göra sig några illusioner, när en suverän, som herrskar öfver en million soldater, med handen på svärdfästet förklarar, att han förbehåller sig att endast behöfva rådfråga sig sjelf och omständigheterna? Vi hade kommit till den ytterligheten, då en nation, som vet hvad den är skyldig sig sjelf, icke längre kan dagtinga med sin äras fordringar. Tanken på att sätta en prins af Hohenzollern på Spaniens tron var för öfrigt icke ny. Redan i Mars månad 1869 gjordes oss ett meddelande derom af vårt sändebud i Berlin, som genast anmodades om att för grefve Bismarck tillkännagifva, huru kejsarens regering skulle betrakta en sådan eventualitet. Grefve Benedetti (sändebudet) hade i flera samtal derom såväl med den nordtyske förbundskansleren, som med understatssekreteraren för utrikesangelägenheterna icke lemnat dem i okunnighet om, att vi ej kunde tillåta, att en preussisk prins komme att regera på andra sidan Pyrenåerna. Grefve Bismarck förklarade för sin del, att vi ingalunda skulle bekymra oss om en kombination, som han sjelf ansåg outförbar, och i förbundskanslerens frånvaro förklarade hr Thiele i ett ögonblick, då Benedetti trodde sig böra visa sig tviflande, på sitt hedersord, att prinsen af Hohenzollern icke var och aldrig kunde bli en allvarlig kandidat till den spanska kronan. Det är billigt, att hofvet i Berlin inför historiens domstol bär ansvaret för detta krig, som det kunnat undvika, men hvilket det velat. Och under hvilka omständigheter har det sökt kampen? Etter det Frankrike i fyra år gifvit bevis på ständig hofsamhet och med en måhända öfverdrifven samvetsgrannhet afhällit sig från att åberopa fördrag, hvilka afslutats under bemedling af kejsaren sjelf och nu godtyckligt åsidosättas, hvilket framgår af den regerings alla handlingar, som redan tänkte på att undandraga sig sina förpligtelser i det ögonblick, hon undertecknade dem. Bismarcks blad Nordd. allg. Zeit. säger naturligtvis, att Gramonts ofvanstående note ÄÅfrån början till slut blott är en enda lögn. Bladet säger vidare, att bförbundskansleren och understatssekreteraren Theile se sig nödsakade att både på embetets och egna vägnar förklara, att den Hohenzollernska prinsens kandidatur, från den tid, då de fått veta att anbud gjorts prins Leopold, aldrig med ett ord hvarken officielt eller enskilt varit föremål för samtal mellan dem och Benedetti. Denna energiska förnekelse berör likväl icke den egentliga tvistepunkten. Gramont har blott sagt, att Benedetti på hösten 1869 bragte saken å bane och att den då förnekades. Det var val för öfrigt då Preussen, som intrigerade, under det att anbudet gjorts prinsen från spansk sida först i Februari 1870. Förnekelsen betyder således ingenting. anknya e uppstå nåör sjelfstän