Göteborgsposten – 27 juli 1870, sida 1

Han visade dock ej i sukrummet något tecken till oro. Han talade med sin vän i sin vanliga muntra ton, satt bredvid sängen i en kh.lttimmas tid, gjorde sitt bästa för att rycka Tom ur det tillstånd af slö dvala hvari han försjunkit och uppmuntra mrs Halliday. Men han misslyckades i båda delarne; sjuklingen skulle ej af det muntraste sällskap i verlden kunnat ryckas ur sin slöhet, och Georgy hade blitvit all: modfaldare för hvarje dag. Hon skulle gerna ha velat tillkalla en annan doktor; hon skulle gerna ha velat söka en ny och mera komfortabel plats der den sjuke kunde vårdas. Men hon var radd at stöta Piulip Sueldon och göra sin man orolig. Deriöre vidade non tiden och försökte bekämpa sin ötverhandtagande oro. Hade ej mr Saeldon sagt att hans väns sjukdom ej var sarl g, och hvad sale han kunna ha för anledning att bedraga henne? En kopp buljong stod på det lilla bordet vid sjuksängen och hade stått der i flera timmar orörd. Den sjuke slumrade tungt. George stod och betraktade det förändrade ansigtet under några minuter och vände sig derefter om för att lemna rummet. — Godnatt, mrs Halliday, sade han; jag hoppas att jag skall finna min vän Tom bättre då jag kommer i morgon. — Jag vågar knappt hoppas något, svarade Georgy dystert. Hon satt vid fönstret och såg ut på den molndigra vestliga himmeln, på hvilken det sista skimret af en