Göteborgsposten – 25 juli 1870, sida 2

Från Utlandet. Den nya cirkulärdepesch, som Frankrikes utrikesminister utfärdat, är ett aktstycke, hvilket bör väl uppmärksammas, särskildt at dem som äflas att i det franska kejsardöme:s egoism se enda orsaken till den utbrutna kam pen. Denna depesch, hvilken blottar en ny maska i den väfnad af förställning och intriger, som i synnerlig grad utmärkt den preussiska politiken under grefve v. Bismarcks ledning, säger att Preussen länge i hemlighet förberedt prins Leopolds af Hohenzollern kandidatur till spanska tronen; att franska sän debudet i Berlin, Benedetti, redan i fjor underrättade det preussiska kabinettet om, att Frankrike på intet vilkor skulle tillåta densamma; att Bismarck då svarat, det man in galunda hade någon tanke härpå; att, då prinsens kandidatur det oaktadt kom fram, med konung Wilhelms begifvande, Preussens åtgöranden väckte sådana misstankar, att, Frankrike ansåg sig berättigadt fordra bestämd förpligtelse at konungen att ej tillstädja kandidaturen: att konungens ohöfliga beteende vid denna Iramställning var en skymf, som fordrade upprättelse; att ingen kunde forebrå Frankrike brist på moderation — det hade i fyra år visat sådan. Denna framställning ådagalägger, att Frankrikes slutliga vädjan till svärdet, då ingen uppgörelse i godo visade sig möjlig, var åwminstone förklarlig. Frankrikes krigsförklaring, som den 19 Juli kl. 4, 2 e. m. anlände till Berlin, har denna lydelse: Frankrikes undertecknade representant har utiärdande de befallningar, som ban mottagit från sin regering, den äran att bringa följande meddelande ull H. Exc, H. M:t konungens af Preussen utrikesministers kunskap: -II. M:t fransmännens kejsare, som endast kan betrakta planen att sätta en preussisk prins på Spaniens tron såsom ett företag, riktadt mot Frankrikes territoriala säkerhet, har funnit sig försatt i nödvändigbeten att af H. M:t konungen af Preussen begära den försåkran, att en sådan kombination icke skulle kunna med hans bifall utföras. Eltersom H. M:t konungen af Preussen vägrat afgitva detta löfte och tvärtom för H. M:t fransmännens kejsares representant uttalat, att ban för denna, likasom för hvarje annan eventualitet ville sörbebålla sig möjligheten af att ötverväga omständigheterna, så har den kejserliga regeringen i denna konungens förklaring måst se en baktanke, hvilken hotar med fara Frankrike såväl som den allmänna europeiska jemnvigten. Denna förklaring har yuermera förvärrats genom det meddelande, som ullsäandis kabinetterna om konungens vägran att mottaga kejsarens sändebud och att