Göteborgsposten – 22 juli 1870, sida 1

en liten kollation. På en vacker gräsplan, som sluttade ned mot hafvet, voro uppställda långa bord betäckta med en mängd olika dryckesvaror och här i kretsen af Särös vackra damer tillbragte man nu en timmas tid på ett högst behagligt sätt. Der tömdes naturligtvis åtskilliga skålar och prof. Hornemann tackade särskildt å danskarnes vägnas för den visade gästfriheten, idet han icke underlät att på ett vackert och passande sätt häntyda på den allvarliga stämning, som de stundande krigshändelserna måste framkalla i hvarje dansk mans bröst. Kl. 38 manade d:r Dickson till uppbrott och ehuru patienterna på Särö måhända gerna ännu längre skulle ha funnit sig väl i läkarnes närvaro måste man följa värdens uppmaning. Man skildes åt under ömsesidiga helsningar och hurrarop ech fartyget begaf sig åter på hemvägen. Ombord på fartyget voro uppställda långa bord med punsch och seltersvatten och här tillbragtes nu tiden med lifliga samtal i små kotterier. Då och då steg i den mörka qvällen en raket upp från båten, som kl. 10 åter lade till vid Göteborgs skeppsbro. Man skildes åt med ett kraftigt hurrarop för den gästfrie värden, hvars outtröttliga omsorg för sina gäster var förnämsta anledningen till att vi kunna räkna denna dag bland de behagligaste vi tillbragte i Göteborg. Ett annat bevis på de angenäma minnen denna utfart qvarlemnat hos dem, som fingo deltaga deri töreligger i nedanstående impromptu af en kändes gnatur. Verserna voro amnade att uppläsas vid afskedsfesten på Lorensberg i Måndags, men uppläsningen deraf måste inhiberas, liksom så mycket annat i taloch skålväg hvilket utan tvifvel skådat dasen såfort ordet blifvit förklaradt fritt. Men — då ville damerna dansa och så hördes inga vidare tal af. Det itrågavarande impromptut. hvilket vi på begäran meddela, lyder som följer: En gårdagsresa. (Inpromto-Skiss.) Vi foro fram öfver böljan blå, Den vackra, glimmande sjön. Vår färd var snabb, den var glad också, . Snart sågo vi fagra ön. Vår värd tog mot oss vid bryggans kant, En gästfrihetens representant, Med denna vänliga blick och röst Som hittar till hvarje bröst, Vi promenerade lifligt fram, Fast dagen var qvaf och varm. Af trötthet ingen ett spår förnam, Man glammade, arm i arm. Och efter endast en liten stund Vi stodo midt i en blomsterrund, Och hvar och en fick sin fysionomi I liten totograsi. Nu några togo ett litet dopp I böljans, den svala famn, Och andra stego på bergets topp Och sågo på haf och hamn. Och andra åter, som fått motson, Tillräckligt, sökte restauration, Och bidde tåligt, tills värdens röst Bjöd hvar och en glas — och tröst Nu vankades här en diner, en rar, Mat, viner af bästa sort, I embarras de richesse man var Emellan allt vått och torrt. Men det som fängslade alla mest, Glanspunkten der uppå glädjens fest, Som ock spred glans i den hela sal, Det var ändå — värdens tal. Han sa — det mins jag, hvem mins ej det? — Att vi voro hans, han vår. Han rådde om oss, hvar blick, hvart fjät, Han tog oss — med hull och hår!Och alla damerna tog han ock, En liten väl, men en vacker flock. Eröfrarn stod der, så glad och nöjd, Och möttes med alimän fröjd. Han ställde sig utom oratorns gräns, Men uti hans tal låg sol. Den inre solen, hvars värma käns Så mäktigt från pol till pol, Ty icke fius det en sanning spord Så allmänt erkänd uppå vår jord, Som den, att allt, som ur kjeriat går, Det äfven till hjertat når, Och hjertats genius eger han, Det veta vi alla väl, Han var, är, blifver det Godas man, Och det ifrån topp till häl, Det goda eger en dragningsmakt, Som himlen sjelf har hos menskan Och den, som öfvar dess ädla kall, Hans namn äfven lefva skall. lagt, Och namnet Dickson skall lefva än, Då våra till glömskan gått. På tacksamheten det käns igen, I den det sin ära fått. För Charles, för Läkarn och Vännen, v Nu tömma skåln, ge vår sol deri, Och veta nog om vär ädle vän, Att han äfven värms af den! i Å. 6. V-n. Från Borås skrifves i Onsdags i stadens tidn: Höskörden pågår nu här omkring med fulla tag, och är densamma både riklig till