Göteborgsposten – 21 juli 1870, sida 2

nings långsynta ögon och välskurna pennor kämpa. Slägten är värst, heter det: för slägtskapens skull skola vi — ja, hvad skola vi? förmodligen antingen förbinda oss med Tyskland och lemna Danmark åt sitt öde (eller dela det), eller också kanske tillsamman med Danmark ingå som lem i det Nordtyska förbundet såsom nu Sachsen eller blott Baden. Må våra söner och sonsöner bråka sina bjernor med bästa sättet att sammansluta de germaniska och skandinaviska stammarna! Att nu, då våldsamma dåd och löftesbrott samt å ena sidan vår egen svaghet och fruktan, å den andra vår tyske broders styrka och rofgirighet skilja oss som eld och vatten, att nu vilja predika för och tillråda en sådan sammanslutning, innan straff och försoning och trygghet för vår egen stam hafva inträdt, det är minst sagdt en besynnerlig sinnesoreda, förorsakad af samma anledning, som gjorde, att stjernkikaren, som blott riktade blicken mot höjden, stupade och föll på en kullersten. Göt. H. o. S. T. är till den grad fore sin tid och till den grad anhängare af nationalitetsideen, att han väl inser nyttan af en sammanslutning at Germaner och Skandinaver, men deremot finner det onödigt och skadligt, om de senare förena sig sjelfva först sinsemellan. Detta tal låter för oss öfriga svenskar, som nu icke, tack vare G. H. T., komma att i Tyskland få representera landets mening ungefär lika klokt och begripligt som talet om de skandinaviska landens sammanslutning skulle hafva låtit för våra hedniska förfäder, eller som det väl ändå skulle låta för G. H. T, ifall någon stode upp och sade: sammanslutom oss alla folk till en enhet, alla menniskor äro ju bröder; eller blott om någon sade: alla europeiska folk utom turkar, finnar och magyarer tillhöra den indo-europeiska stammen, alla deras språk äro beslägtade och hänvisa på ett gemensamt modersspråk, samloms, derföre alla under samma fana! Vi ha sett, hvartill G. H. T:s uppfattning och tillämpning af nationalitetsidcen skulle leda. Det ligger också i öppen dag, huru snarlik — till resultatet — dess uppfattning af denna ide är med den store mannen, grefve v. Bismarcks, eburu anledningarne till dessa begge stormakters resp. sympatier för denna id äro olika. Grefve v. Bismarck ledes af slughet och egoism, G. II. T. ledes — Gud ske lof — af något helt annat. Begge tolka de emellertid denna stora id ungefär så, som en bekant storhet läser Bibeln. Om blott beslägtade folk förenas — om också brott och underkufning träda emellan — så är denna ide tillämpad, och verlden kan skatta sig lycklig, ty derigenom är utsigten om den eviga freden närmad sitt mål. Vår uppfattning är en annan. Om också det realiserande at nationalitetsideen, som historien under alla flydda tidehvarf visar oss, endast kunnat försiggå genom våld och krigets rätt eller orätt, så tro vi — så mycket idealister äro vi — att begreppen om rätt och heder och sjelfbestamning, icke blott menskliga individer utan afven folken emellan, ständigt vuxit i styrka och klarhet, samt att vi närma oss med stora steg den dag, då politiska löftesbrott, stölder af främmande nationaliteter, samt våldsam tillämpning af nationalitetsidcen — om de ock ej alltid uteblifva — dock skola straffas och rättas, när sådana förekomma. Vi önska uppriktigt Tysklands enhet, men vi kunna ej glädja oss öfver eller vara nöjda med det sätt, hvarpå denna euhet nyligen åvägabragts. Om många tyskar äro det, så kommer det sig af detta folks, sedan många tider fortgående, politiska depravation, hvilken, sammanställd med detta lands höga kultur i öfrigt, blott kan förklaras genom den söndring, den småaktiga partikularism och det politiska elände, hvarunder detsamma under så långa tider suckat. Hvad särskildt Preussen beträffar, så är ju snart sagdt hvarje tumsbredd af detta välde förvärfvadt dels genom svek, dels genom våld; då menniskan ju med modersmjölken insuper kärleken till sitt fosterland oeh uess historia, så må vi ursäkta dem, som hafva ett sådant losterland, och ej döma dem för härdt, om dei politiska frågor hatva mindre hederliga åsigter än andra menniskor. Med nationalitetsiden förstå vi, i motsats mot då begge nyssnämnde auktoriteterna, ideen om de närmast beslägtade folkens sammanslutning på grund af fri vilja och vunnen öfvertygelse om egen tördel till allt fastare enheter. Först sedan sådana enheter uppkommit, kan det blifva fråga om aflägsnare stamslägtingars sammanslutning. Alla Europas framstående statsmän och snart sagdt hela den bildade allmänheten i te flesta länder inse numera, att förverkligandet af denna ide, så fattad, bör utgöra det väsentligaste målet för statskonstens och folkens sträfvanden, samt att blott på den vägen — om ock först efter många krigets fasor — den bestående fredens lagrar kunna vaxa. De skola behålla denna öfvertygelse, ty vi tro ej, uppriktigt sagdt, att G. H. o. S. T:s sannolikt högst vålmenta försök att göra andras begrepp lika törvirrande som dess egna i denna fråga, att blanda samman hvad som, med afseende på närvarande tidpunkt, är sanning och icke sanning, utförbart och outförbart, vi tro ej, säga vi, att detta försök skall hafva den minsta inverkan hvarken på furstar, statsmän eller folk — förlåt, jo väl på folk, ty det skall så betydligt minska tidningens läsarekrets i Sverige, att det ökade antal den kan erhålla i Tyskland, möjligen skall utgöra endast en ringa ersättning. Men det är det nobla hos denna tidning — det må villigt erkännas — att hon är höjd öfver alla egoistiska beräkningar. Det ädla framåtrusandet, vare sig med sabel och lans eller med skramlande ord och kaleidoskopiskt skiftande tankar, vare sig mot väderqvarnar eller mot en hel folkmening, vare sig för häfdandet af ridderskapets och tapperhetens heder eller för klenmodighetens och lumpenhetens intressen, denna oförfårade käckhet, hvem kan skåda densamma utan ett löje, blandadt med djup sympati? Men denna känsla öfverröstas dock af en ädel vrede, så snart detta, från alla förnuftets band lossade fantasteri vill vända upp och ned på statsklokhetens tydliga lag, vill förgripa sig på fosterlandskärlekens och stamkänslans heliga drift, vill råda sitt folk till något som i Europas ögon måste framstå som en neslighet, hvars följd kanske skulle blifva ett brodermord, följdt af ett sjellmord. Derföre hafva vi tagit till orda, och om dessa ord fallit tunga och skarpa, så äro vi öfvertygade att ingen mer än vederbörande skola tadla oss för det. Ordet är fritt i vårt land, men man har ej rätt att utan allvarlig gensägelse förolämpa sitt folks ädlaste känslor och sympatier. Exempel halta, men om någon ansedd man eller tidning uppträdde och förordade Sv sammanslutning med Ryssland eller en er JA— —WF— OA ZJ.ss TT mM