Göteborgsposten – 21 juli 1870, sida 1

särdt, 0z ar, 17 dull UVadacvalla. Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 19 Juli. Omöjligt att få lefva i lugn! Jag hade återvändt till landet under den herrligaste väderlek för att sköta mina blommor, bevaka mina jättejordgubbar, som börja mogna, och fröjdas öfver mina kycklingars appetissanta utveckling. Då — i Fredags afton — behagade hr X. anlända. Havs oväntade ankomst bådade icke godt. Hela hans hållning antydde något ovanligt. Välkommen! tillropade jag honom; men har ni inte flyttat ut till ert sommarnöje i Sorunda: — Nej! svarade han högtidligt och torkade sin glänsande panna, händelser af mig förutsedda ha inträffat, som mana mig att qvarstanna i hufvudstaden. — ÅBerätta! Berätta! utropade jag otåligt. — Ja, naturligtvis; men apropos, har ni något Billinervatten här ute på landet. Jag dricker alltid Billinervatten klockan 7, således ..: — ÅJa på ögonblicket! Men berätta under tiden hvad som händt! — Rej, först vatten, sedan till saken. Han slog sig ned i en gungstol och — teg. Han hade redan försett sig med en lätt röd halsduk, blå och hvitrandig krage — han hade anlagt tricoloren! Nu! yttrade jag otåligt sedan han släckt sin törst. Jaha, nu... sade han; men får jag be om en cigarr. — Ja, här är den. Han granskade den noga, tände den omständligt, och yttrade: inte så illa; apropos, hvad heter den der sorten? — Det vert Jag inte, kanske la Canailla; men berätta!... Drag er till minnes att jag redan för två månader sedan yttrade: ett krig mellan Frankrike och Preussen är oundvikligt, men det kan dröja ett eller två år innan det utoryter. Endast på tiden har jag misstagiv mig. Men det är en småsak. Vidare sade jag då den der Prim tog sig före att uppställa prins Leopold som tronkandidat: Napoleon kan ej acceptera en sådan åtgärd, påverkad af Preussens intriger. Jag var den förse som då yttrade: situationen är visserligen vetänklig, men icke hopplös ... — Nå, men Avad har då händt? intöll jag med en viss skärpa i tonen. — Jo, det som jag förutsagt och som ni kanske bort ana: Frankrike har rörklarat Preussen krig. Hr X. var sublim. En stund derefter var jag återigen här, och tog farväl af landet, lugnet, blommorna, Jordgubbarne och kycklingarne. De der telegrammerna ha ju en förunderlig dragningskratt. Men icke kan man uteslutande egna sig åt att studera dem, och derfore styrde Jag kosan till en gammal bekant, som nu gastar vår hufvudstad. Nära på dagen tör 25 år sedan infördes jag i en vacker ateher på Christiansborgs slott i Köpenhamn, och presenterades för den redan då ryktbarvordne Gertner. Han var då föga mer än 25 år gammal. Hans anseende som konstnär har sedan dess varit i ett ständigt stigande och ou är han en af Europas mest tramstående porträttmålare. Man erkånner att i hans porträtter finnes något extra utomordentligt! Han har inbjudits för att här måla Carl XV:s porträtt, och till atelier begagnar han enkedrottning Desiderias praktvåning, der boningsrum ätven äro till honom anvisade. Konungens porträtt är i det närmaste fardigt — att det ar i alla afseenden fulländadt, behötver jag ej saga. Men han har atrven utfort ett annat porwätt för konungens rakuing. En dag för ett par veckor sedan var br Gertner unbjuden på middag hos Danmarks miuister, grave Plessen, som naturligtvis presenterade hurom för de öfriga celebra gästerna. Vid boruet -trycktes han af en at dessa, hvars hufvud, lifliga rörelser och egendomliga mimik irap