Göteborgsposten – 19 juli 1870, sida 1

ÅÅJ)AL GO 9 p.— 141u HIHRCLIIS DYyTM all HUD rörande den anklagades själstillstånd. Föredraget framkallade en diskussion, som utan tvifvel i sin helhet var för vetenskapsmannen af högsta intresse, och som genom de exempel, hvilka upplysningsvis framdrogos, kunde söljas, med stort nöje alven af de utom vetenskapen stående åhörarne. I diskussionen deltogo, förutom d:r Sandberg, medicinalrådet Wistrand och prof. Malmsten. Med.-rådet Wistrand: För att rättsläkaren skall kunna bedöma de sinnessjuke, fordras att han förvärfvat erfarenhet i detta arseende vid en psykiatrisk klinik. Vi ha väl äfven i Sverige kliniker för psykiatri. Der ha ej lararne skyldighet fästa särskildt afseende på den sjukes bedömande i rättsligt afseende, men lagen bjuder att för brott tilltalade sinnessjuka personer vårdas på hospitalerna, och lakaren har der tillfälle att begagna detta materiel. Lararen i rättsmedicin har ej något materiel för dylik undervisning. Hvad den praktiske lakaren beträssar, så har han en olämplig lokal för rättsmedicinsk undervisning, neml. haktet; ty de tilltalade kunna ej förr vårdas på hospitalet ån deras tillstånd anses tvifvelaktigt. Metoden för undersökningen måste vara densamma som iakttages vid andra sinnessjukas undersökning. Den psykiatriska kliniken i Norden borde öfverallt vara så utvecklad, att den ej blott fäste uppmärksamheten vid om personen vore sjuk, utan äfven på de omständigheter om urstandsatte honom att fullgöra sina medborgerliga pligter eller åtnjuta medborgerliga rättigheter. Dir. Sandberg antörde som exempel en man, som vårdades viu den inrättning han förestod och hvilken i femton år varit behäftad med mania inter mittens. Det kunde gå långa tider om, halfannat år en gång, då det skulle vara omöjligt tör någon att märka något fel med honom. Han kunue deltaga i sällskapslifvet, konversera, dansa, utan att en enua blanu de damer han dansade med skulle kunna misstänka, att han ej vore en fullkomligt klok man. Men plötsligt kunde galenskapen komma öfver honom, han kunde skjuta på en menniska och vara den vildaste på hela inrattningen. Men intervallerna äro så ljusa, att ingen som ej kände honom lika väl som talaren skulle kunna misstänka det ringaste fel med hans förstånd. Under hela den långa tiden hade dock talaren ej ett ögonblick misstagit sig på honom, ty han hade aldrig sjelf velat meugifva att det fattades honom något, vari tacksam för de välgerningar han åtnjöt. LIkaledes framdrog tal. som exempel en dame, älskvärd, täck, behaglig, hvilken på ett utmärkt sätt fullgjorde sina åligganuen som guvernant, men som detta oaktadt ända sedan 1855 ej varit vid sina sinnens fulla bruk. Hon erfor oupphörligt en susande, sjungande rörelse för öronen och erkände sjeli att hennes fornuft var rubbadt. Tal. ville framstalla en varning till låkarne att ej låta gäcka sig af dessa och dylika fall. Han önskade att rättvisa skulle skipas, men att straffa en person som ej vore vid sina sinnens fulla bruk vore ej rättvis Tal. anförde vidare exempel på personer behäftade med monomanier, t. ex. törföljelsemanien. Det fanns personer som ständigt hade för sig att skaffa den eller den ur vägen; en mordbrännare hade för sig att Gud betallt honom begå sitt brott. Med.-rådet Wist and yttrade att om en rättsläkare, som ej har annat ställe att observera en person som begått ett brott, än fängelset, inga andra medhjelpare än fångvaktarne, finner besagde brottsling ha handlat under förhållanden, som gifva tillkänna att bhan ej varit vid sina sinnens fulla bruk, men sedan vecktals ser honom frisk, bör det ej undras på om han till domaren framställer detta, och om domaren derefter bedömer målet. Tal. visste exempel på, att personer, som lidit at mania intermittens, begagnat tillfället att de vetat sig lida ar sjukdomen och att deras omgitning vetat det, til täckmantel för att begå brott. Tal. ansåg det ligga i statens intres-e, att man ej vore för känslig i sadana fall. Prot. Malmsten anförde ett bevis på huru långt förstallningsförmagan kan gå. För någon tid sedan upptogs at polisen och fördes till Serasimerlasarettet en person, som latsade sig döfstum. Han fick förfriskningar, stimulantia, sot godt om natten, men på morgonen fortsatte han sin stumma roll. Det försöktes allt möjligt — han var ej ens känslig för nypningar. Slutligen efter ett par dagar gat man honom chloroform — då förlorade han sjelfbeherrskningen och pratade en hel hop. Mordbrännaren, som påstått sig ha fått befallningar af Gud, kunde mähända på samma sätt ha spelat en roll. Dir. Sandberg trodde ej att dårhusläkarne i sådana fall skulle kunna låta narra sig. Därhusläkaren måste i tvitvelaktiga fall rådföra sig med ej blott den sinnessjuke, utan äfven hans omgifning. sjukvaktarne. Då man har förvända föreställningar och hallucinationer att rätta sig efter har man god gruud att sluta af. Som klockan nu var nära fyra och tiden för sammankomsten således i det närmaste törliden, hemställde ordf. om mötet ville at höra d:r Varenii föredrag eller anmoda honom utgifva det af trycket, hvarvid d:r Varenius förklarade sig vilja afstä. Ordf. höll derefter ungefär följande tal till mötets medlemmar: s Våra förhandlingar äro afslutade, mina herrar, men innan jag afslutar detta första sjelfständiga möte mellan nordens läkare, är det min pligt att tacka er för den undseende välvilja ni visat mig vid utöfvandet af det ordförandeskap, hvarmed ni hedrat mig. Härför skall jag alltid blifva er gäldenär. Se vi tillbaka på hvad vi uträttat, må vi först fästa oss vid den värdighet hvarmed förhandlingarne blifvit förda. Det vetenskapliga utbytet har, om det ej varit glänsande, dock varit rikt. En ny upptäckt rörande nervsystemet har blifvit bragt i dagen. Vigtigast af allt är dock den vetenskapliga samfärdsel