Göteborgsposten – 19 juli 1870, sida 1

Göteborg d. 19 Juli 1570. Sveriges hallning. I detta ögonblick ställer troligen hvarje europeiskt folk till sig sjelft de frågorna: skall den i en trakt af vår verdsdel utbrutna krigslågan sträcka sig äfven till våra landamären? i hvilken af de mot hvarandra stående kämparnes led blir i sådant fall vår plats? Äfven för Sveriges regering och folk hafva dessa spörjsmål förelegat — åtminstone det ena af dem, ty besvarandet af den sista frågan har kanske blifvit ötverflödigt genom det bestämda nej, hvarmed nationens starka flertal utan tvitvel för sig sjelf besvarat den första. När verldshafvets böljor äro i svallning, då styr den lugna insjöns tarkost icke gerna sin kurs in bland dem; han lemnar icke sin säkra ankargrund, såvidt icke vidriga vindar drifva honom deritrån. Vi kunna föreställa oss det fall då en strid, och en strid till sista man, bletve vårt tosterlands moraliska pligt; ty ett folk kan liksom den enskilde kränkas så djupt att det måste söka upprättelse. Och kriget är nationernas stora rättegång, i hvilken verldshisto rien såsom domare i sista instans icke låter sitt utslag falla förr än det kränkta folket sjelft genom att försvara sin rätt visar sig vara förtjent att erhålla den. Ett sådant fall förefinnes icke nu. Det kan blifva ett föremål för rätt artiga torneringar med penna och med ord, på hvilken sida Sverige bör ställa sig i den strid som pågår, i händelse dess deltagande deri blefve nodigt. Men af praktisk betydelse är saken icke, och skulle emot förmodan det fall inträffa att vårt land på allvar måste förelägga sig en dylik fråga finnes blott ett svar: mot den som vill tvinga oss att öfvergifva vår neutrala ställning. — Frankrike, som århundradet igenom, när man ser bort från de korta mellantider under hvilka fribetsfientliga diktaturer der lyckats göra sig gällande, varit den politiska frihetens sköldborg i Europa, kan ingen frihetens vän önska se försvagadt. Ett stort och enigt Tyskland, icke lydaktigt under preussiska junkrars nycktulla herravälde utan grundadt på ett fritt folks fria lag, är af vigt för hela vår verldsdel såsom bålverk mot den halfasiatiska makt, hvilken i Europas öster byggt sig ett välde lika fientligt mot folkens sjelfbestämningsratt som mot deras nationalitet. Sveriges egna intressen som nation fordra starkare än nägonsin fredens bibehållande — hvar finnes väl då någon grund till att antaga att freden at oss frivilligt skulle brytas? Det är sannt, ur halttörgätna hågkomsters dunkel reser sig härvid ett minne och fordrar att blifva uppmärksammadt: det är minnet om det ofvervåld, som ett närbeslägtadt folk nyligen lidit af Frankrikes egentlige motkämpe i striden, minnet om Danmarks kamp och fall, om den syd-jutska landsdelens frånskiljande från sin naturliga stam. Hade för sex är sedan liksom nu franska härar ställt sitt tåg mot Rhen, skulle säkerligen äfven svenska fanor vajat på Slesvigs falt. Det var ett vilkor så berättas det som vår regering uppställde för att den skulle töras i handling gifva uttryck åt den lust till strid, som då omisskänneligen röjde sig i mångas, kanske i de flestas sinnen, att någon af Europas stormakter, företrädesvis Frankrike, ätvenledes skulle ätaga sig Danmarks rautfärdiga sak. Nu är vilkoret upptyldt, nu flyga Frankrikes örnar under gälla stridsrop mot Tysklands gränsflod — är det icke också nu vår pligi att bålla värt lötte och kasta swidens handske ned för den stolte Dannevirksbestigarens tot: Vi besparas mödan att utveckla de skäl, hvarför så icke bör ske, och att de omständigheter, annan ställning, genom den underrättelse, som redogöra tor som nu gifva av irågan en i