Göteborgsposten – 18 juli 1870, sida 1

— Allt det der får ni säga till domrarne, yttrade han i hård ton, mina order röra endast hr Trmorel. Här ser ni arresteringsfullmakten. Med dessa ord tog han fram den af hr Domini uppsatta arresteringsordern och lade den på bordet. Laureoce hade blifvit nästan fullkomligt lugn. — Ni beviljar mig väl en minuts samtal med hr grefve de Tremorel? fragade hon. — Ni får fem minuter, svarade han. Men afstå från hoppet att låta den anklagade undkomma, huset är cerneradt; se ut på gården och ut på gatan, ni ser der mina män halla sig i orduing. För öfrigt stannar jag i rummet bredvid. Man hörde grefvens steg i trappan. — Hector kommer, utbrast Laurence: fort gömmen er. Då de voro i dörren, tillade hon halfhögt: — Varen lugna, vi skola ej försöka undkomma. Dörren stängdes; det var tid dertill, ty Hector inträdde i samma ögon lick. Han var blek som döden, hans ögon hade ett rysligt förfärande uttryck. — Vi äro förlorade, sade han, man förföljer oss. Det bref jag för en stuvd sedan mottog är ej från den person, hvars underskrift det bar, sades det mig. Låtom oss lemna hotellet, fort. Laurence betraktade honom med en blick full af hat och förakt och yttrade; — Det är för sent. Hennes min, hennes röst voro så sällsamma att Tremorel, oaktadt sin oro, blef frapperad deraf och yttrade: