Göteborgsposten – 15 juli 1870, sida 2

samma dock plats för två ammunitionskistor, lika stora som på denna och rymmande hvardera 28 skott. Hela den yta, som på marken erfordras för pjesens uppställande, uppgår till endast omkring 18 qv.-fot eller vid pass 4 fot i bredd och 43 i längd. Vid de skjutförsök, som med kanonen, inlagd i den nya lavetten, blifvit utförda, och hvilka sistlidne Onsdag verkställdes i konungens närvaro, har detta fordon visat sig ganska väl motsvara de förväntningar, man dervid fästat. Då kanonen uppställdes på lös mark nere i Lindarängen, gräfde visserligen lavettsvansen ned sig något vid första skottet, till följd hvaraf pjesens ursprungliga riktning rubbades, men sedan denna del af lavetten derigenom erhällitl fastare stöd, förändrades vid de följande skotten kanonens läge så obetydligt, att eldens säkerhet sannolikt föga skulle lida deraf. Ännu bättre resultat erhölls, då kärrebyssan uppställdes på fast mark, ty rubbningen var då redan från första skottet nästan ingen. Det väsendtliga fel, som i detta afseende vidlådade kärrebyssan inlagd i den förra lavetten, tyckes sålunda genom ifrågavarande lavett vara undanröjdt. Äfven återstår visserligen ett och annat att önska för att denna skjutpjes skall kunna uppfylla vilkoren af lätt framkomlighet i förening med snabbhet och säkerhet i eldens verkan jemte tillräcklig förstörelseförmåga, men redan i det skick den nu befinnes utgör den otvifvelaktigt ett vackert prof på konstruktörernas skicklighet. Den utgör dessutom till iden, utgången från konungen sjelt, ett alldeles nytt vapen — oss veterligt åtminstone har icke annorstädes något försök blifvit gjordt att konstruera en verklig kanon en för enhetspatron, d. v. s. en sådan som innehåller projektil, laddning och antändningsmedel förenade till ett. Å andra ställen har man nöjt sig med att för enhetspatroner aptera gevär — det är också enhetspatroner, som är det mest utmärkande för flertalet af nutidens snabbskjutande gevär. Kunde man endast lyckas att tillverka patronhylsor nog starka att motstå sprängverkan af större laddningar (då i och med detsamma kalibern skulle kunna ökas), så vore måhända det lätta fältartilleriets naturligaste utveckling, i fråga om materielen, att söka åt detta håll; och den öfverlägsenhet öfver infanteriet, man nu i så många fall tror sig böra fråndömma artilleriet, skulle då säkerligen tvärtom i många fall blifva detsamma tillerkänd. Ty ehuru man ej skulle hinna aflossa fullt så många skott i minuten med kanonen som med geväret, vunne dock genom mängden af granatskärfvor och skrot, som på en gång utslungades, artillerielden med ökad hastighet en så väsendtlig fördel, att artilleriet måhända tillochmed på nära håll skulle kunna upptaga striden mot en samlad infanteritrupp. Den åsigt vi här uttalat om kärrebyssans framtida betydelse, i händelse denna skjutpjes kunde erhålla en sådan utveckling, att densamma med afseende på kaliberns storlek kunde intaga det nu brukliga lätta fältartilleriets plats, är ingalunda ny — den eller en liknande tanke uttalades redan för öfver ett år sedan vid ett föredrag om detta vapen, som då hölls inom militärsällskapet; men den lyckliga utgången af de senaste försöken har gifvit oss anledning att erinra derom. Oss förefaller det åtminstone ej orimligt att tänka sig, det fältartilleriet och dermed måhända hela krigsföringssättet, skulle kunna erhålla en vigtig omdaning genom utvecklingen af den ide, som ligger till grund för konstruktionen af den lilla forsökspjes, hvilken man kallat Kung Carls Kärrebyssa. Ett verksamt lif. Den framstående industriidkaren J. E. Lundströms nyligen inträtfade afflyttning från Jönköping gitver Jönk. bl. anledning till nedanstående intressanta återblick öfver denne mans verksamma lefnad: En ung man, utan namn utan kapitaler, började han för ett fjerdedels århundrade sedan att tillverka dessa tändstickor, som sedan spridt Jönköpings namn snart sagdt öfver hela verlden. Hans arbete var den tiden så litet fabriksmessigt som möjligt. Det bedrefs med de enklaste medel i ett litet envåningshus derute på förstaden, som, der det ännu står snedt emot sin väldiga afläggare, utgör ett vältaligt vittne om alla de mödor, all den omtanke och försakelse, de felslagna förhoppningar, men också de Segrar, som ligga emellan det första ringa upphofvet och det fullbordade verket. Långsamt gick det, i oafbruten kamp mot penningebekymmer och mot menniskors fördomar och misstroende. Men den man, som dref verket, hade gjort till sin lefnads uppgitt alt lyckas eller gå under. Och han lyckades, tack vare sin orubbliga en sina trägna studier och sin klara, praktiska bli Ifrån att gå för handantog tillverkningen småningom fabriksmessiga proportioner. Från det hyrda huset vid Westra Storgatan flyttades fabriken i eget hus. Snart reste sig den ena byggnaden efter den andra på dess tomt. Angskorstenen murades upp, maskiner inventerades för de flesta detaljer af tillverkningen, och Jönköpings tändstickor hade nu vunnit häfd såsom i lång tid det enda och i hvarje tid det bästa fabrikat i sitt slag. Förbindelser knötos med utlandet, och så bröts väg för en export, som numera går ej blott till alla de största europeiska länder, utan öfver oceanen på de stora handelsvägarne till Kina, Kap, Ostindien m. m., ett nät som årligen tillökas med allt flere maskor. Slutstenen i J. E. Lundströms verksamhet för tändsticksfabriken var uppfinningen af säkerhetständstickorna och deras bringande i marknaden. Då han kommit till rätta härmed, drog han sig tillbaka, icke till lugnet utan för att egna sina krafter åt nya verksamhetsområden. En lycka var det, att hans verk råkade i fullt värdiga händer, hvilka med känd framgång utvecklat det till ett ar vårt lands aldra förnämsta industriella anläggningar. J. E. Lundströms senare verksamhet ligger så nära vår tid, att vi knappt behötva återkalla den i minnet. Hvem känner ej Munksjö papp och de -långa banor på hvilka den fördes ut i verlden ? Historien om Munksjö bruk är i de flesta afseenden densamma som historien om Jönköpings tändstickor: ett nytt uppslag, genomfördt med okuflig energi, inigt och ordningssinne. Här behöfde dock ej den ta utvecklingen ske med tuppfjät, emedan Lundström hade vid sin sida en man, som med riktig blick uppfattade hans stora egenskaper och ställde nödiga kapitaler till hans förfogande. På otrolig kort tid har också Munksjöpappen blifvit en oumbärlighetsartikel öfver allt i landet, och fabriken står der, som allt hvad Lundström lemnat ur sina händer, mönstergill, ett verk fotad på en stark basis och med en stor framtid. Ej heller nu har han ansett tiden inne att hängifva sig åt ett -otium?, hvars njutande cum dignitate de flesta anse för sin rätt efter en vida mindre lifsgerning. Hans arbetsdag har ännu, hoppas vi, långt tillbaka innan den går ned. Uppe i Westgötabygden, i närheten af Mariestad, har han köpt mmalt vattenverk och förer nu der i mer än ning en nybyggares lif. Det är åter ett nytt ; en praktisk id, som håller på att antaga wet under hans händer. Som vanligt under i