Göteborgsposten – 15 juli 1870, sida 2

efter. I stället för svar tog han ett steg åt sidan, så att hr Plantat, som stod bakom honom, blef synlig. Då Laurence kände igen sin gamle vän, erfor hon en så häftig sinnesrörelse att hon, trots sin styrka, var nära att svimma. — Ni, stammade hon, ni! ... Den gamle fredsdomaren var om möjligt ännu mera upprörd än hon. Var det versligen hans Laurence, som den grad att hon syntes gammal; hon hade upphört att snöra sig, hvilket gjorde att hennes tillstånd var ganska märkbart. . — Hvarföre uppsöker ni mig? återtog hon. Hvarföre ökar ni den sorgens börda jag redan bär. Ah! jag sade ju Hector, att man ej skulle sätta tro till det bref han dikterade. Det finnes olyckor för hvilka döden är enda tillflyktsorten. Hr Plantat var i begrepp att svara, men Lecoq ville tillsvidare underhålla samtalet. — Det är ej er, madame, vi söka, sade han, det är hr de Tremorel. — Hector! och af hvad anledning? är han ej fri? Hr Lecoq tvekade i det ögonblick nödvändigheten fordrade, att han skulle rycka bindeln från ögonen på detta olyckliga barn, hvars fel varit att hon trott på en uslings eder. Och likväl tillhör han antalet af de menniskor som tro, att det är bättre säga sanningen rent ut än komma till den på omvägar.