Göteborgsposten – 15 juli 1870, sida 2

— — — — —— 2—ä— —— det ytterliga eländet att rodna för ett tillstånd som är unga qvinnors stolthet? Tusen hågkomster ur hennes förflutna lif återkommo för hennes minne och ökade hennes förtviflan. Hennes hjerta ville brista då hon tänkte på sina fordna vänskapsförbindelser, på sin mor, på sin syster, på hennes osknlds stolta dagar, på de rena fröjderna vid den faderliga härden. Halfliggande i en divan i Hectors kabinett, gret hon bittra, bittra tårar. Hon begret sin förspillda ungdom, sina förbleknade förhoppningar, verldens aktning, sin sjelfaktning som hon aldrig mer skulle återvinna. Plötsligt öppnades dörren med buller. Laurence trodde att det var Hector som kom tillbaka, och hastigt reste hon sig upp, torkande sina ögon med näsduken för att försöka dölja att hon gråtit. På tröskeln stod en man som hon ej kände — det var hr Lecoq. Han bugade sig vördnadsfullt. Hon blef rädd. Under ett par dagar hade Tremorel så ofta upprepat: Man förföljer oss, vi måste dölja oss väl, att tillochmed då hon tyckte sig ej ha något att frukta darrade hon utan att veta hvarföre. — Hvem är ni frågade hon i högdragen ton, hvem har tillåtit er att intränga ända hit? hvad vill ni? Hr Lecoq är en af de menniskor som ej öfverlemna något åt slumpen af ögonblickets ingifvelse, som förutse allt, som reglera handlingarne i lifvet liksom scenerna på en teater. Han väntade just detta utbrott af vrede, dessa frågor och han hade bestämt sitt handlingssätt der