Göteborgsposten – 15 juli 1870, sida 1

olämpligt för denne olycklige man, tog han en aftontidning och var snart fördjuj ad i nyheterna från Mexiko. Med hufvudet tillbakalutadt mot stolens ryggstöd, ögonen stirrande i rymden genomgick den gamle fredsdomaren i mionet händelserna under de fyra år som senast förslutit. Det förekom honom som om det ej varit längesedan än i går som Laurence, ännu ett barn, sprang på gräsmattan i hans trädgård och plundrade hans blommor. Hvad hon redan då var vacker och hvilket underbart uttryck låg ej i hennes stora ögon! Derefter hade hon från att vara ett vackert barn, blifvit en strålande ung flicka, Men blyg och förbehållsam mot alla andra hade hon ej varit det mot honom. Var ej han hennes gamle vän, den som fick förtroende af hennes små sorger och hennes oskyldiga förhoppningar? Huru öppen och renhjertad var hon ej då! hvilken englalik okunnighet om det onda!... Klockan slog nio, hr Lecoq lade sin tidning ifrån sig på bordet. — Låtom oss gå! sade han. Hr Plantat följde honom med säkrare steg, och snart anlände de, åtföljda af hr Jobs män, framför det hotell som beboddes af hr Wilson. — Ni andra, sade hr Lecoq till sina agenter, skola vänta med att gå in, tills jag ropar er, jag lemnar porten på glänt. Vid första ljudet af klockan öppnade portvakten och hr Plantat samt polisagenten trädde in under porthvxalfvet. Portvakten stod på tröskeln till sin boning. — Hr Wilson? frågade Lecoq.