Göteborgsposten – 15 juli 1870, sida 1

samhälle, som framgått såsom färdernas resultat? Frågorna hafva icke så lätt kunnat besvaras, ty de ha vanligen framställts af män, hvilkas styrka icke ligger i konsten att räkna med immateriella värden eller som endast tro på den andliga sådd, hvars skördar ögonblickligen gro. Men ett faktum, som man alltid kunde hänvisa till en förtjenst, som af ingen kunde jäfvas, var den att studentmötena utgjorde den egentliga begynnelsepunkten i de öfriga nordiska mötenas stora kedja. Det behofdes ungdomens eld och kraft för att bryta ner den mur, som seklers missförstånd och stridigheter rest mellan närbeslägtade folk, och den frihet från politisk agitation, som alltid utmärkt Skandinaviens studerande ungdom i jemförelse med andra länders, var här kanske nyttig såsom egnad att borttaga regenternas skuggrädsla för den nyväckta rörelsen. På den sålunda öppnade banan trädde snart andra män, mera lämpliga att föra tanken in i verkligheten och gifva densamma form och färg. Det fanns snart intet område inom konstens och vetenskapens stora rike, hvars yrkesidkare icke begagnade sig af det medel till inre samfärdsel, hvilket i dylika sammankomster innefattas. I allt vidare kretsar sträckte sig rörelsen, och det år, som nu är inne, har nyligen sett de kroppsliga yrkenas idkare för första gången följa exemplet af arbetarne på det intellektuella området. I dessa dagar äro 140 skandinaviska män samlade i vår stad till ett nordiskt läkaremöte. Här är det icke blow känslan af att tillhöra samma stam, samma nationella enhet, som fört mötesdeltagarne tillsamman, utan den klart insedda nyttan af att deras lefnads gerning i och genom sammankomster sådane som dessa befordras. Om nu den frågan skulle ställas till mötesdeltagaren, som mötte honom på den tid då han som yngling deltog i sitt första studenttåg: hvad uträtten 1: så blir han ej förlägen om svaret. De frön, som här utsås vid de personliga sammankomsterna, under tankeutbyte i ämnen, hvilka alla de deltagande gjort till lifskall, bära icke endast frukter, som först mogna i en aflägsen framtid, utan ock sådane, hvilkas skörd är snar. Vexelverkan, ömsesidigt stöd och gemensam uppmuntran äro de intellektuella sysselsättningarnes lifsluft; isolering deras död, och bokstafvernas döda teckenspråk är blott en tarllig ersättning för den brygga som det lefvande ordet slår melian tanke och tanke. Häri dessa mötens stora vigt för alla och särskildt för vetenskapsmannen, konstnären och skriftställaren! Den frågan hvarför dessa möten icke inskränkas till det särskilta, politiskt afgrä: sade landet kan knappast tänkas uppstå i vår tid. Enhetstanken har dertill slagit allttör djupa rötter. Men äfven om man ser bort ifrån den skandinaviska samkänsla, som först gifvit åt dessa sammankomster sin allmänt nordiska karakter, ligger det dock ätven i vetenskapens intresse att de utsträckas till att stå oppna tör alla de språkoch stamförvandta tolken. Ett stort hinder för de särskilta nordiska ländernas litteratur att nå samma höjd som 1 Europas stora kulturländer ligger i den litterära publikens fåtalighet: den franske, tyske eller engelske skrittställaren talar till tusenden, den svenske, norske och danske får vara nöjd om hans iankar hos hundradetal kan siana någon genklang. En utvidgning af fältet är icke blott i materielt hänseende vigtig. utan äfven derför att den resonansbotten, mot hvilken hang tankar och känslor ljuda, blir rikare, mäktigare. Om detta mål att göra de uordiska till ett i vetenskapligt och litterärt hänseende, derom torde alla, trots olikhet i uppfattningen af den politiska skandinavismen, vara enige; och ett kraftigare medel för dess vinnande finnes knappt än möten sådane som det, hvilket nu pågär. Får dess skandinaviska karakter uppfattas ätvenledes såsom ett vittnesbörd derom, att den politiska enhetens tramudstanke icke är främmande tör dessa i vetenskapens tjenst grånade emer 1 det präki tiska lifvet uttradde, så kunna vi tån vär ståndpunkt icke annat än der finna yuerlgare ämne till glädje. I sammankomsten deltaga ock fem män från vårt finska broderland. Man finner med tägnad att den politiska skilsmessan icke sormått bryta det inre enhetsband, som gemen sam kultur och samfält språk naturenligt strafva att ännu hålla knutet. Finnarne voro vära