Göteborgsposten – 14 juli 1870, sida 1

Polis genten drog upp sitt ur. — Vi ha ännu nära en timma på oss, svarade han, dock skall jag törbered allt. Han ropade till sig uppassaren och på samma gång han begärde kaffe bad han om skrifmaterialier. — Ser ni, min herre, fortfor han under det man skyndade sig att servera honom, det vigtigaste för oss är att komma ända in till m:ll Laurence, utan att Tremorel vet om det. Vi behöfva tio minuters samtal med henne och inne hos henne. Detia är ett oundgängligt vilkor för framgång. Den gamle fredsdomaren väntade sig sannolikt någon omedelbar och afgörande teaterkupp, ty denna förklaring ef hr Lecoq tycktes göra honom bestört. — Om det så är, sade han med en ätbörd af förtviflan, är det så godt att vi afstå från vår plan. — Hvarföre det? — Emedan det är tydligt att Trömorel ej bör lemna Laurence en enda minut... — Också har jag tänkt ut ett medel att få honom ut. — Och det är ni, min herre, annars så skarpsinnig, som kan föreställa er att han skall våga sig ut på gatorna! Ni tänker då ej på hans belägenhet i detta ögonblick. Ni tänker ej på att han bör hysa en gränslös fruktan. Vi båda veta att man ej skall återfinna Sauvresys manuskript, men han är okunnig derom. Han tänker att detta manuskript måhända blifvit återfunnet, att man har sina misstankar, och att han utan tvifvel redan är efterspanad, förföljd af polisen.