Göteborgsposten – 13 juli 1870, sida 2

af sina prinsar på Carl V:s tron, till vår skada rubba krafternas nuvarande jemnvigt i Europa samt bringa Frankrikes intressen och ära i fara. Man borde i Spanien uppmärksamma denna omständighet och erinra sig, att det franska kejsardömet vid alla tillfällen visat Spanien den största välvilja, understödt det gentemot Förenta Staterna och nu senast befrämjat det genom revolutionen införda statsskicket genom att hälla gränsen strängt bevakad, hvilket förebygt stora blodsutgjutelser. Spaniens både politiska och naturliga ställning till Frankrike borde således manat det att ej bakom dettas rygg knyta underhandlingar med en preussisk prins, hvilken, såsom spansk konung, måste vara Frankrike mer än någon annan obehaglig, Harmen hos franska regeringen att finna sig så bemött af Spaniens ledande män kan derför ej billigtvis väcka undran. Denna harm skall naturligtvis ej heller mildras genom den spanske utrikesministern Sagastas förklaring till franska sändebudet i Madrid, Mercier de rÖstende, hvilken förklaring röjer en sällsam hänsynslöshet och förbittring. Det heter neml. deri, att ÅSpamen icke vill af begär efter fredens upprätthållande förlora sin egen sjelfständighet och värdighet ur sigte. Den franska pressens språk är ovanligt enstämmigt. Pays säger: Kejsaren har förklarat preussiska sändebudet i Paris, att Frankrike icke vill medgitva prinsens af Hohenzollern tronbestigning i Madrid. Kriget kan i hvad ögonblick som helst bli förklaradt. Om våra grannar icke taga sitt förnuft till fänga, äro tärningarne kastade; ty — och det veta vi från säker källa — Frankrike viker icke tillbaka. Antingen måste Preussen uppgifva sina anspråk, eller ock måste det slåss. bet ges ingen medelväg, intet justemilieu. Antingen ger Preussen efter, eller ock fortsätta kanonerna diskussionen. — Denna gången har det bonapartiska bladet rätt. Det finnes ett ögonblick, säger Gaulois, då hvarje oenighet om de inre trägorna upphör, då hvarje ömsesidig beskyllning blir ett brott, och det är det ögonblicket, då Frankrike som nation står gentemot en främmande makt, som utmanar det. I Corr. Havas läsa vi: Partiandan och de sjelfviska lidelser, som röra sig i mörkret, ha icke i den aflägenaste mån försvarat våra egenskaper såsom borgare och krigare, dessa egenskaper som vi ha att tacka tör, att vi i så många århundraden varit la grande nation par esccellence. Vi ha ej upphört att vara oss sjelfva och våra förfäder värdiga!. I Liberte skrifver Emile de Girardin: Året 1866 rubbade till vår skada Europas jemvigt. Året 1870 kan upprätthålla denna jemvigt och skall säkerligen göra det, såframt vi icke låta oss förödmjukas och anse en behändig diplomatisk reträtt för en tillräcklig upprättelse. Preussarne äro en rofgirig nation ; låtom oss behandla dem derefter. Låta vi dem ostörda bemäktiga sig sitt byte, för att undvika den hotande gevärskulan, låta vi rofdjuret skynda bort med lam met i sina klor, hvad skall då ske? Det skall afvakta ett gynsammare ögonblick, för att nästa gång, då allas blickar äro riktade på en annan punkt, utan fara bemäktiga sig ett nytt större byte. Moniteur utbrister: Marskalk Prim och hr v. Bismarck ha blifvit eniga om att störa Europas lugn. Europa skall sörstå, hvar faran för dess lugn och säkerhet ligger, och Frankrike behöfver blott utföra den regelbundna rättens och den internationala rättvisans roll. Vi tillåta oss råda regeringen att ej mera dröja det ringaste. Landet är med henne, och Europa gifver oss rätt. Vi anföra blott dessa uttalanden, för att visa, hurudan stämningen är i Paris. Enligt korrespondenter derifrån rustar Frankrike på det aldra ifrigaste. Talrika förråder uppköpas för armåens räkning. 20,000 fat saltadt fläsk ha beställts för flottans räkning, att levereras inom 20 dagar. Sjömän, som detacherats till Nantes, ha tått befallning att genast återvända till Brest, hvilket ailt antyder, att man vill ba flottan snarast möjligt i ordning. Som bekant, har krigsministern Leboeuf, redan förut officielt örklarat, att den franska armeen är fullt rustad och stridstärdig. Den spanska eller rättare fransk-preussiska trågan har trängt allt annat i bakgrunden, och likväl meddelas det från Rom, att man väntar ofelbarbetsdogmens högtidliga proklamerande d. 17 d:s, den helige påfven Leo IV:s namnsdag. Dogmen skall förkunnas un2 41