Göteborgsposten – 11 juli 1870, sida 2

tar som elden. Också mottog hon polisagenten och hans följeslagare — hvilken hon antog vara en collega till honom — ungefär som en extraordinarie i ett verk skulle mottaga presidenten i samma verk om denne komme på besök till honom. Hon väntade dem. Vid första ljudet af ringklockan, sprang hon ut i förstugan emot dem, graciös, vördnadsfull, med småleendet på läpparne. Hon satte fram de bästa fåtöljerna åt dem och erbjöd dem förfriskningar. — Jag ser, min bästa fru, började hr Lecoq, att ni erhållit mitt lilla bref. — Ja, min herre, tidigt på morgonen innan jag ännu var uppstigen. — Godt. Har ni varit så god och uträttat mitt lilla uppdrag? — Himmel! hr Lecoq, kan ni fråga mig det då ni vet att jag skulle vilja gå i elden för er skull. Jag tog genast saken om hand, jag steg upp enkom för den skull. — Då har ni upptäckt Pelagie Taponnets, kallad Jenny Fancy, adress? — Ja, min herre, ja, svarade m:me Charman, var lugn. Om jag vore en qvinna som ville uppskatta mina tjenster högre än de äro värda, skulle jag säga er att jag haft oändlig möda att förskaffa mig denna adress, att jag lupit genom hela Paris, att jag depenserat tio francs på vagnar, men jag skulle ljuga. — Till saken, till saken, sade hr Lecoq. — Sanna förhållandet är att jag hade nöjet se miss Jenny Fancy här i förgår.