Göteborgsposten – 6 juli 1870, sida 2

Syn till den börda, som tjensten inom arm6en pålägger folket, är Frankrike gunstigt stäldt. Inom Nordtyska Förbundet står 1 at 337 innevånare under fanorna, i Frankrike 1 af 380. I finansielt hänseende äro i förhållande till statsutgifterna de milttära utgifterna minst i Frankrike. Med afseende på förslaget om utskrifningen hade Garnier Pages sagt till den då frånvarande justitieministern: Visa oss, att ni vill hålla edra löfi ten, att ni står i spetsen för ett fredligt kabinett!Det hade regeringen just gjort, för så vidt det i hennes förmåga stod. Hon hade nedsatt den årliga styrkan med 10,000 man, och hvad var denna åtgard annat, än en inbjudning till afväpning (bifall)? Det gjorde honom ondt att nödgas säga, det ingen följt Frankrikes exempel. I Preussen är det utskrifna manskapets antal i år 95,000 man likasom förlidet år. I detta land kommer hela styrkan in i armden; i Frankrike lemnar en arsstyrka om 90,000 man endast 78,000 rekryter till armken. Man skall nu kanske såga: huru ar det under sådana omständigheter möjligt, att krigsministern kunnat samtycka till en årsstyrka om 90,000 man. Jag skulle ej heller sätta mig deremot, ifall man ville gifva mig 100,000 (skratt); men jag har måst ansluta mig till kabinettets åsigter och, fastän krigsminister, visa mig lika fredsälskande som detta (nytt utbrott at skratt). Det vill dock synas som att denna inbjudning ej blifvit förstådd i utlandet. Jag fasthåller på dessa skäl vid, att Frankrike skall ha en effektiv styrka om 400,000 man. Frankrike kan således, att sluta häraf, ej ytterligare afväpna eller ens minska sin arms. dertör att Noraforbundet icke vill minska sin styrka. Då den nya preussiska landidagen sammanträder, skall väl v. Bismarck såga, att han gerna skulle vilja afväpna, om blott Frankrike icke vore så hotande. Och så skola fol ken för dessa några potentaters skull alldeles utarmas, hvilket måste bli fallet. Vida mera uppbyggande än denna afund sjuka uppmärksamhet, som söndrar, är dock de tideus sträfvanden, hvilka, i följd af den gifna utvecklingslagen, gå ut på att mer och mer närma folken till hvarandra. Vi ha förut sett, huru dessa sträfvanden framträdt i försöken att bringa till ständ enhet i afseende på mynt, mått, mål och vigt, hvarigenom folkens materiela närmanden skulle i så hög grad betråmjas. Det var Frankrike, som i detta fall tog det första atgörande steget. Nu kommer i ordningen dess bemödande att söka eruå en europeisk öfverenskommelse om domars fullbordande äfven i främmande länder. Början har gjorts med en konvention, som Ollivier för Frankrikes del ingått med Spanien och hvilken omfattar hela den internationala civilrätten; således ej allenast vanliga civila mål, såsom arsssaker, äktenskapspakta o. s. v., utan ätven hela handelsrätten. Man hade neml. i det franska justitieministeriet kommit till den öfvertygelsen, att det moderna kommunikationsväsendet, jernbanorna, handelstördragen, passens afskaffande, upphörandet at tullvisitering från landets gränser till hufvudstaden för alla direkt till den senare bestända effekter, att hela denna omändring at förhållandena endast då kan medföra verkligt välsignelserika öljder, om för handel och vandel äfven samtidigt nödiga garantier erbjudas. Dessa garantier kan man naturligtvis främst sinna i underlättandet i det ena landet af domar utfärdade i det andra. Exempel på set ogiltiga i närvarande förhållanden kan man naturligtvis lätt finna. En utländsk tidning anför ett sådant: En rik ryss, som i Marseille egde en handelsfirma, hade dragit sig tillbaka ur denna och kastat sig i spekulationer, hvilka satte honom i skuld hos flera marseljerhus till ett belopp af 4—500,000 fres. Mannen försvann, för att plötsligt dyka upp i Odessa, der hau letde på millionärsfot. Hans kreditorer hade visserligen låtit honom dömas vid de franska domstolarne; men domen hade ingen betydelse, emedan det ej fanns något tördrag mellan Frankrike och Ryssland, som skulle gjort en sådan dom utförbar. Dylika tilldragelser tima naturligtvis mycket ofta mellan gränsländer. Man gjorde derför från Frankike början med Spanien till afslutande af ett jarisdiktionsfördrag på den bredaste basis, hvilket skulle vara likasom utgångspunkten tör andra dylika fördrag, som efter hand skulle afslutas med alla andra europeiska stater och slutligen uppgå i det allmänna antagandet at en international europeisk handelslagstiftning. Detta var Olliviers plan med fördraget med Spanien. Medan underhandlingarne pågingo, kom man till den åsigten, att t. v. en fransk diplomateller konsularagent i Spanien skulle vara den lämpligaste personligheten till at: nodersöka, huruvida den dom, som skulle i Frankrike utföras, blifvit i Spanien fälld af kompetent domare, att den fällts i behörig ordning och ej kränkte Frankrikes lagar eller dess ordre public. Denna agent skulle genom att i sitt land påtrycka domen exekutionsstämpel gifva densamma gällande kratt. Konventionen år visserligen ännu icke raUsicerad, men för de internationala förhällandenas skull vore det önskligt, att planen erhölle den aldra största utsträckning, emedan verldshandeln endast härigenom kan erhålla nödiga rättsliga garantier. Kejsar Napoleon är nu alldeles återstäld från sit senaste giktanfall. Han promenerar hvarje dag i St Clouds trädgård, och det är nu bestämdt, att han skall resa till lägret vid Chalons. Derifrån begifver han sig med sin son till St Clood, för att hemta kejsarinnan och med henne flytta till Fontainebleau.