Göteborgsposten – 6 juli 1870, sida 1

ett ruckle. Jag skulle vilja slå vad om att de ha en sa long lika präktig som den på Valfeuillu. — Ack! hvad betyder väl det för oss? — Min bäste herre, det betyder mycket för oss, som ni snart skall inse. Alldenstund Hector ville ha många möbler och vackra möbler, vände han sig ej till en obetydlig möbelhandlare. Han hade hvarken tid att göra inköpen på rue Drouot eller springa till fabourg Saint-Antoine. Således sökte han helt simpelt upp en tapissör. — Någon tapissör på modet... — Nej, han skulle då ha riskerat att bli igenkänd och det är klart att han presenterat sig under ett falskt nemn, under samma namn som han upygifvit på det ställe der han hyrt. Han har valt någon mera anspråkslös tapissör, som utfästat sig att allt skulle bli levereradt på en bestämd tid, och då betaldt. Fredsdomaren kunde ej återhålla ett utrop af glädje, han började begripa. — Denne möbelhandlare, fortfor hr Lecoq, har säkert bevarat minnet af denne rike klient som ej prutat och som betalt kontant. Om han får återse honom, skall han känna igen honom. — Hvilken ide! utropade hr Plantat utom sig, vi skola med det aldra snaraste förskaffa oss Trömorels porträtter, fotografier, vi skicka ett bud till Orcival. Hr Lecoq smålog på det egendomliga sätt som han brukar hvarje gång han lemnar ett nytt bevis på sitt skarpsinne. — Lugna er, hr fredsdomare, sade han, jag har gjort