Göteborgsposten – 1 juli 1870, sida 1

Folkhögskolorna. (Slut fr. föreg. n:o). Hvad folkhögskolan dock isynnerhet utger sig för att vara och hvad bon i verkligheten också är, det är en skola för medborlig bildning. Ehuru statens förmynderskap i iotet annat europeiskt land varit så lindrigt som i Sverige, är det likväl först i senaste tid kommunerna erhållit det mått af sjelfstyrelse sig vederbort. Befolkningen skall sjelf ötvertaga en del af de befattningar, som hittills ålegat städernas magistrater eller den lokala administrationen på landet, och genom utsträckandet af den allmänna rösträtten har en större grad också af politisk sjelfstyrelse kommit densamma till del. För fullgörandet af ett värf, det må vara inom hvad område som helst, fordras nu beredelse, studier, kunskap, och så äfven inom det offentliga litvet. Med rätta tadlade en at den klassiska forntidens män sina medborgare derför, alt ehuru ingen at dem vågade sig på att utan föregående beredelse förfärdiga ett par skodon, hvar och en ansåg sig lämplig att oberedd gripa in istatsI:fvets fina mekanism och utföra samhällets svåraste värf. Vår tid med sin djupare rellexion, sin mera uppöfvade kritik, har insett felet och söker rätta detsamma. Om nu också den undervisning, som meddelas de lyckligare lottade samhällsmedlemmarne, är tillräcklig för att låta de politiska förkunskaperna såsom ett den meddelade bildningens biresultat tillfalla dem eller åtminstone sätter dem i stånd till att lätt på egen hand tillegna sig desamma — så är förhållandet ett annat för folkets 8. k. lägre klasser. Folkundervisningen har i sin utveckling ännu ej hunnit längre än att den åt folkets barn blott kan gifva hvad aödtorftigt är. De yttre förhållandena bidraga att inskränka blicken och att låta egennyttans tillskyndelser ohejdade framträda. Skola der