Göteborgsposten – 27 juni 1870, sida 2

Veterinärinrättningen i Skara. Vid denna läroanstalt hölls i Mändags ärsexamen, vid hvilken eleverna i allmänhet ådagalade särdeles goda kunskaper. Äfslutningen förrättades af biskop Butsch. — Antalet afgående elever utgjorde denna gång ej mindre än 6, nemligen: E. T. Andersson, A. Selander, E. Olsson, E. W. Wallin, O. Forssell och G. A. Lagergren — det största antal, som under inrättningens 96-åriga tillvaro på en gång utgått. Skåningarnes lustresa. Rörande de till hufvudstaden lustfärdande skåningarnes besök på uppresan i Jönköping skrifves i Jönk. bl. för i Thorsdags: Skåningarnes extratåg anlände, som beramadt var, hit i Måndags e. m. Större delen af resenårerna hade gått af vid Husqvarna, hvarest vattenfallet och faktoriet besågos. YPrämlingarne rönte af disponenten, brukspatron Ankarkrona det välvilligaste tillmötesgående och yttrade mycken tillfredsställelse med denna intressanta episod i deras resa. Då alla samlats i staden uppstod härstädes ett ovanligt lif. Halfva staden var på benen. Restaurationerna voro öfverfyllda, och gator och promenader hvimlade af folk. Då resenärerna vid kl. 113 dels på jernväg och dels med de tvenne flaggbeprydda ångarne Tegnr och Oscar? lemnade vår stad, vexlades de lifligaste hurrarop. Jordeboks-kontoret. K. M:t har förklarat, att utan vidare uppskof Jordeboks-divisionen skall upplö-as, förordnandet för den dervid anställda notarien upphöra samt hanaläggningen af de Jordeboks kontoret nu tillhörande göromål ordnas i öfverensstämmelse med det af Kammar-kollegium redan förut afgifna och at K. M:t för tiden från nästk. års början gillade förslag. Guldvaskningen i Lappland. Från Enare skrefs i början af förra månaden: Vid Ivalojoki, ungefär 5 mil från Kyråä by, uppför elfven blir hufvud-depoten för guldvasknings-arbetena, på ett ställe, numera kalladt Saariporttikoski. Der uppföres en byggnad, bestående af 3 å 4 boningsrum och kök till bostad för de blifvande tjenstemännen. Några enskilda guldletare och matförsäljare hade redan anländt till stället, för att uppföra något slags skjul, att begagnas under sommaren. De fredliga invånarna i Enare äro mycket oroliga öfver huru med deras stilla lif skall gå under sommaren, då guldsökare tillströmma från flera håll. På få ställen ännas två eller flera gårdar belägna tätt invid hvarandra och i de enstaka boningarna har man icke att påräkna skydd för lif och egendom. Enligt senast upprättad mantalslängd, utgör nuvarande folkmängden i Enare 659 personer, hvilka äro kringspridda på en areal på flera hundra qvadrat-mil samt lefva hufvudsakligast af renskötsel och skjutsning af resande om vintern, äfvensom fiske om sommaren. Ehuru, såsom lätt kan finnas, orten icke är något paradis, hafva de många nödären icke inverkat något vå den här boende lappska befolkningen. Det dåliga fisket vid kusten af Ishatvet har deremot haft menligt inflytande på ekonomien. Från Australien bar red. af A.-BL fått emottaga nedanstående skrifvelse daterad Syd ney, N. S. W. Australien d. 9 april 1870 samt undertecknad: A. Nilson Clerk and Librarian, Botanic Gardens, Sydney, Australia. Skritvelsen är af foljande lydelse: Herr redaktör! För ungefär 3 år sedan blef en ung svensk, hr Edvard v. Vegesack, förste styrman ombord på briggen Marion Renny, hemma här i Sydney, tillika med kaptenen och hela besättningen mördad och uppäten af inbyggarne på Roubiana. en af Salomon-öarne (Söderhatvet). Ur v. V. hade vid detta olyckstillfälle med sig en medalj, som han fått från The Royal British Humane Society, samt ett utmärkt vackert guldur, med hans namn m. m. graveradt i boetten, värdt 50 guinger (närmare 1000 rdr rmt) och presenteradt af mäalemmar inom detta samhälle, såsom erkänsla för hans heroiska uppförande vid ett fasansfullt skeppsbrott, som timade året förut i närheten at Newcastle, på östra kusten af Australien, hvilka ärorika trofeer naturligtvis follo i händerna på kanibalerna, som dock till all lycka togo dem för att vara förtrollade amuletter, som det kanske vore farligt att vidröra, och gåfvo dem till deras konung, att dermed förfara huru honom behagade. H. M:t var emellertid lika fördomsfull som und terna, och var halft rädd för att hysa de mystiska tingestarna i sin Ågunyahå, hvarföre han var mycket glad att få sälja dem till kapten Macfarland, skeppet Rose and Thistle, som den 28 sistl. Januari besökte ön för att idka byteshandel med dess invånare, och som denna dag (emot mitt ersättande af hans utgifter, 5 Å sterl.) öfverlemnat både ur och medalj till mig, för att tillsändas hr v. V:s anhöriga i Sverige. Som jag likväl ej känner dessa, vågar jag anhälla det ni täcktes hjelpa mig utföra mitt uppdrag genom att gifva dessa rader rum i eder ärade tidning och såmedelst möjligen underrätta dem, som i denna sak äro intresserade. Emellertid ämnar jag behålla artiklarna (och hans slägtingar måste, för att återfå dem, ötvertyga mig om sin identitet och sitt berättigande genom bevittnade intyg från trovärdig person i Stockholm) eller, om jag skulle lemna dem till captain Hixon, Harbour-Master and Superintendent of Pilots (adress: Sydney), från hvilken de då kunna erhållas. Någon Edvard v. Vegesack finnes icke upptagen i Anreps ättartaflor eller i äldre årgångar af Adelskalendern. Måhända är den person, som i underrättelsen atses, trih. Emil v. Vegesack, tödd 1831, eller en hans yngre bror, tfrib. Gustaf Richard Eidam v. V., fodd 1842, hvilka båda under loppet af många år varit i kofferditjenst i utlandet, tillfogar red. af A.-Bl. Olycklig kyrkosärd. Efter slutad guds