Göteborgsposten – 25 juni 1870, sida 1

Veckokrönika. I minnets lunder. — K. teaterns artister. — Fröken Elisabeth-. — Inga mannekiner! — Ett glas vatten. — Is i vattnet och — punschen. — Ett citat. — Anekdot. Ni har roat er tappert under midsommarens herrliga dagar, ni har vältrat er i gröngräset, mumsat tjernfärskt smör och triska rädisor, filbunke och färsk potatis, plockat förgätmig-ej, hvitsippor och primula veris samt lesver nu 1 edra sköna minnens verld! Måhända blanda sig deri bägringen af några ljufva ögonkast, bugkomsten af en eller annan mild handtryckning — låtom oss icke störa dessa drömmar, kort sagdt, icke ett jota om midsommaren och dess fröjder, de må nu ha varit at utvärtes natur: sol, blommor, fågelsång och bäckens brus, Guds gåfvor i fast och flytande form eller invärtes — de der ljufva minnena ni vet! Schy! Endast ett minne skola snart, tyvärr alltför snart de oförgätliga stunder vara af upp höjd och sann konstnjutning, som beredts oss och ännu några dagar beredas oss af k. dramatiska scenens artister. Det är glädjande att kunna inregistrera det lör årstiden och vår goda stads öfriga törhållanden ovanliga faktum, att teatersalongen under de tre spektakler, som hittills gifvits, varit så godt som fullsatt och vi hysa en till visshet gränsande förmodan att så äfven skall bli fallet vid de tre, som ännu återstå. Lappetit vient en mangeant, säger ordspråket, det torde i närvarande fall kunna ötversättas med: Låtom oss vara med om Sezan i dess helhet! Att Elise Huwasser är värt lands nu lefvande förnämsta skådespelerska är hvad hvarje bildad svensk, om också endast genom hörsagen, länge haft sig bekant; för dem bland vår publik, som icke förut haft tilltäile av med egna ögon och öron öfvertyga sig derom, bar det nu blifvit en fast öfvertygelse, en angenäm och ovedersäglig sanning. Som Hippolyte i Giftbägaren, som Fröken Elisabeth, som drottning Anna i Ett glas vatten, i alla tre dessa så olikartade roller har man spårat en hög och sannt konstnärlig begåfning, ett djupt och samvetsgrannt studium, sträckande sig ätven till de minsta detaljer och allt detta slutligen bärande de herrligaste frukter i en till mästerskap drifven scenisk framställning. Det på samma gång stolta och hängifna hos den bortröfvade grekiska jungfrun, som, knappast frigitven, sjelfmant låter slå sig 1 andra bojor, kärlekens, det naiva och trotsiga, det qvinligt milda och qvinligt hårda hos Elisabeth, det vankelmodiga och för allt, utom för Masham, likgiltiga hos den krönta marionetten Anna, allt låter hennes utomordentliga talang klart och tydligt framstå för betraktaren, ej ett enda drag som kan ge en inblick i karakteren försummas eller öfverhalkas och detta utan att ens en skymt af de studier och ansträngningar som föregått skönjes, konsten har här nått sin höjdpunkt: den framstår som natur! Fru Hwassers spel i första akten af Fröken Elisabeth är kanske bästa beviset på detta hennes ovanliga konstnärsskap. Här är illusionen så fullkomlig, apparition, åtbörder och röstens tonfall så helt och hållet den naiva, bortkelade, ännu icke till klart sjeltmedvetande uppvaknade unga flickans, att man är frestad att anse som en dikt, hvad som dock är en sanning: att denna skådespelerska om några få dagar i tvenne decenmer varit en prydnad för landets första scen. Men — det är endast för den verklige artisten, för konstens gunstlingar, som Idunas äpplen äro till finnandes i lustgården omkring Thalias tempel!